Kultur & Nöje

Katarina Frostenson: "Sånger och formler"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Katarina Frostenson har främst gett ut diktsamlingar, men har även skrivit dramatik och prosa.
Foto:Lars Pehrson
Katarina Frostenson har främst gett ut diktsamlingar, men har även skrivit dramatik och prosa.

Det bästa sättet att läsa poesi vore egentligen att dansa den. Det vet Katarina Frostenson. Hennes nya diktsamling "Sånger och formler" måste läsas många gånger – och ryktet om att Frostensons poesi är svår är betydligt överdrivet, tycker Aase Berg.

Katarina Frostenson

"Sånger och formler"

(Wahlström & Widstrand)

Jag har aldrig gillat eufemismer, alltså vaga ord som ersätter konkreta för att man inte riktigt vågar säga som det är. Att säga ”gå bort” istället för dö är typexempel på denna språkliga undanflykt.

Men i Katarina Frostensons nya diktsamling "Sånger och formler" lär jag mig något nytt om den möjliga nyanseringskonsten i en eufemism. Den behöver inte vara feg, den kan uttrycka komplexitet.

Precis som poesi i allmänhet. Poesi är inte alltid en uppbygglig praktik, dikter är inte per definition goda även om man är positiv till konstformen som sådan. Ibland gömmer sig poesin bakom blarigt grummel. Poesi kan vara ohyggligt vässad och öka vår skärpa, men den kan också vara rent svammel och komma undan med lättja som är sådär lite allmänt poetisk och drömsk.

Frostenson använder en viktig eufemism, nämligen just ”gå bort”. Det är en mamma som går bort, en bra ingång mot det speciella förhållande till tid som skrivs fram: ”Går till mor med kaffe och en lampa/ Det är så mörkt härinne/ Vart är hon på väg att ta vägen”.

Här blir det fullkomligt uppenbart: Ordet dö är ögonblickligt, det är digitalt, på eller av. Frostenson jobbar inte med digitaler. Att gå bort är en process, utsträckt i djupled och kronologi. Poesin grumlas inte av eufemismen. Tvärtom blir den en gestaltning av utsträckning och överlappande tidslager.

Diktsamlingen tar oss rakt in i ett vardagsscenario i januari, där ”världen är främmande hemma”, som ganska snart övergår i den magnifika dikten "Bråtesgång – en flod av skräp och avfall". Floden är en övergripande bild. Den hänger ihop med att gå bort. Det värdelösa förvandlas hos Frostenson till en alltmer vidgad rörelse av skönhet: ”spagettistrån i diskhon/ glider ljudlöst/ ner för rören/ teblad följer/ rö för världen”, och fortsätter i långsamt flöde längs ”sin väg över haven/ av rasande fiskar, stinna av medel, kuster där sjöfåglar hänger/ i plaststrängar vid branterna/ å nya landskap/ av vitvaror, berg av kylar och frysar”.

Frostensons flod är alltså en gestaltning av tid. Riktigt bra dikt är inte ord, den övergår i någonting annat innan orden hunnit få fäste som begriplighet: arkitektur, rumslighet eller – om den är rörlig - dans.

Frostenson dikter är rörelse, frammanad genom ljud och rytm. Strömmar med en riktning, en brakande framfart, men också miljoner små virvlar, djupsugande cirkelspår och forsande uppkast när vattnet slår över en sten.

Det bästa sättet att läsa poesi vore egentligen att dansa den. Frostenson vet detta. Det är ingen slump att Sveavägen förvandlas till ett framrusande vatten, att Bäcken får sin fullvärdiga betydelse som vattendrag men även skelettvagga för kroppens framåtgång, vandring och rinnande dans, eller att den legendariska koreografen Pina Bausch dyker upp i en dikt: ”Ser Pina dansa/ å hon är bortgången hon också nu väg ut försvunnen/ Pina – blir av namnet påmind/ om en flod, en namne finns österut.”

Jag behöver knappast uppmärksamma er på den tredje betydelsen av ordet pina.

Hur ser då mötet med andra ut i detta smärtande flöde?

Mötet med den döende, bortåtgående mamman. Mötet med en ”tass som drar över en kind”. En av de mäktigaste kontaktupplevelserna jag själv har haft med det ”främmande hemma” är när jag smekte min hund och plötsligt, i en blixt av epifani, insåg att jag inte bara känner hennes sträva päls mot handen, hon känner samtidigt min smekning i sin kropp, inifrån. Hon finns! Jag finns! I detta möts vi.

Den ordlösa kommunikationen med en annan, lika ensam varelse. Det gäller oss alla, alltid. Frostenson kallar kärleken för ”främmande djur”, och skriver vidare: ”Det hände att vi läste i varandras hand/ såg upp och log och tanken var/ parallella linjer, springer vid sidan av varann”.

En annan svit heter ”I vidden”. Den starkaste dikten handlar om två sibiriska syskon som överlevt en flygplanskrasch, men här möter vi även poeten Marina Tsevtajeva (som diktsamlingen titel kopplar till) och förflyttningens geografi bort till Minsk.

"Sånger och formler" är en diktsamling som måste läsas många gånger. Inte för att den skulle vara svår – Frostenson är aldrig svår, det är bara ett illa underbyggt rykte hon har pådyvlats – utan för den otroliga rikedomen i associationer, möten mellan ljud och bilder och rörelser.

Mina första läsningar liknar litegrann att smeka hunden. Vem vet vad som väntar bortom detta. Floden är inte enbart ensam. Den är också en förvandling. Du vet inte vem du kommer att bli.

Fakta

Katarina Frostenson

Född: 1953 i Stockholm

Är: En av Sveriges mest kända poeter. Debuterade 1978 med "I mellan" och har sedan dess gett ut en lång rad titlar. Nominerades till Augustpriset för sin senaste diktsamling "Tre vägar". Valdes in på stol 18 i Svenska Akademien 1992.

Bokens första strof:

"Ord rinner fram

Solen är här

Ingen är herde

Allt fattas"

Visa mer...