Kultur & Nöje

Kristina Ohlsson: "Sjuka själar"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Kristina Ohlsson var i helgen i Kristianstad, där hon medverkade dubbelt under Stadsbibliotekets 50-årsfirande.
Foto:Thron Ullberg
Kristina Ohlsson var i helgen i Kristianstad, där hon medverkade dubbelt under Stadsbibliotekets 50-årsfirande.

Kulturjournalisten Bella Stenberg läser kriminalförfattaren Kristina Ohlssons skräckdebut – men funderar mer över genrebeteckningen än fångas av spänningen. I "Sjuka själar" tar hon oss med till sin gamla hemstad, Kristianstad.

Kristina Ohlsson

"Sjuka själar"

(Piratförlaget)

Kristina Ohlssons försvinnardrama är en variant på det klassiska temat: vi känner inte någon, inte på riktigt. Kanske inte ens oss själva. Hon leker med vad som kan dölja sig bakom de prydliga villafasaderna.

Tio år har gått sedan området i Kristianstad skakades av tre försvinnanden. Först en kvinna i fyrtioårsåldern, sedan gymnasiestudenten Fanny och så Lukas, några dagar innan han skulle ta studenten. Tre veckor senare hittades han medvetslös och svårt skadad. Dubbelt traumatiserad av kidnappningen och en minnesförlust kan han inte skaka av sig tanken att han kanske haft något med brotten att göra.

Nu återvänder han hem, till föräldrar som inte vet vad de ska säga, till Fannys föräldrar, som tror han vet vad som hände med dottern, till en stad där han känner sig förföljd. Samtidigt flyttar David, Lukas före detta bästa vän, in i prästgården med sin sambo Anna.

Konstiga saker börjar hända. Ett träd brinner i prästgården. Ett järnkors har synts nedgrävt. Samma varningstecken som för tio år sedan. Lukas letar efter sina minnen. Fannys pappa ser dottern på gatan. Anna hör röster i huset. En mystisk mördare som härjat i trakterna tidigare omnämns här och var. Flera personer börjar nysta i de gamla dåden, och nya ledtrådar kommer fram. Allt är förstås inte vad det verkar som.

Ohlsson har tidigare skrivit kriminalromaner och barnböcker. "Sjuka själar" är hennes trettonde bok sedan debuten 2009 – och hennes första skräckroman. Åtminstone enligt förlaget. För det dröjer inte länge innan jag börjar fundera över varför den inte kallas deckare, och efter upplösningen har jag bestämt mig: Det är mer deckare än skräck.

Skräckstämningen byggs mest effektivt när det handlar om Anna, som känner att något är fel i huset de bor i och som börjar tvivla på vad som är verkligt och inte, men i övrigt utvecklar berättelsen sig till mer av en vem-jagar-vem-lek. Ohlsson skänker också en tanke åt medfödd ondska och om alla liv ses som lika mycket värda.

I Skånska Dagbladet får hon frågan om den största skillnaden mellan att skriva skräck och deckare. ”Det är nog just intensiteten i skräckmomenten. Och när man tar klivet från det otäcka till det förskräckliga”, svarar hon.

Jag är inte övertygad. Handlar det om att huvudpersonerna inte är poliser? Att det inte finns utrymme för en serie? Sjukt våld, psykopater och manipulation förekommer ju i båda genrerna. I slutändan känns skräckbeteckningen mest som ett marknadsföringstryck. Särskilt som "Sjuka själar" är bättre läst som en deckare.

fakta

Kristina Ohlsson

Född 1979, uppvuxen i Kristianstad, men sedan länge bosatt i Stockholm.

Sedan 2012 är hon författare på heltid, innan dess arbetade hon bland annat för Säkerhetspolisen och OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa).

Hon debuterade 2009 med "Askungar", en kriminalroman om Fredrika Bergman och Alex Recht, som senare har återkommit i flera böcker. Hennes bokopus innehåller numera flera böcker i olika genrer, där inte minst hennes barnböcker, som utspelar sig i Åhus, har blivit populära.

I dag utkommer hennes första skräckroman, "Sjuka själar". Senare i år kommer även barnboken "Zombiefeber".

Visa mer...