Kultur & Nöje

Ljudmila Ulitskaja: "Det gröna tältet"

Kultur & Nöje
Ljudmila Ulitskaja.
Foto:

Det har tagit tid för kulturskribenten ÅM Hellman att läsa ryska Ljudmila Ulitskajas roman "Det gröna tältet". Hon funderar över varför?

Ljudmila Ulitskaja

"Det gröna tältet"

Översättning Hans Björkegren

(Ersatz)

Artikeln publicerades 30 januari 2016.

Jag skäms över hur styvmoderligt jag behandlat "Det gröna tältet" av Ljudmila Ulitskaja, och i förlängningen har jag då också dåligt samvete över hur min försummelse drabbar översättaren Hans Björkegren och förlaget Ersatz. Det jag pratar om är att det här är en roman som tagit mig åtminstone ett kvartal att läsa – och då säger jag det som en stolt snabbläsare och mycket plikttrogen kritiker. Nej, jag tänker inte ursäkta min senfärdighet med vare sig prokrastinering eller någon familjeangelägenhet. Det har tagit ett kvartal att läsa eftersom 2015 var mitt stora ryssår.

Ungefär samtidigt som Ljudmila Ulitskaja äntrade scenen på Stockholm Literature, bara några veckor efter att det meddelats att generationskamraten Svetlana Aleksijevitj hade tilldelas nobelpriset i litteratur hade jag ägnat större delen av året åt både ny och gammal litteratur från Ryssland. Hela sommaren hade ägnats åt Anna Achmatovas krets som upprätthöll litteratursamtalet samtidigt som det packades matpaket och köades. Jag ska inte kidnappa denna recension med att jämföra andra läsningar, men när Det gröna tältet damp ner med sina 650 sidor hade jag hunnit bli något övermätt på rysk litteratur och på Sovjet.

Med risk för att det låter som en efterkonstruktion så var det kanske inte så dumt att det dröjt ett kvartal, en del läsupplevelser kräver sin tid och Ulitskajas prosa är så pass lödig att den definitivt håller för en långläsning. Romanen hålls samman av en episk ramberättelse där tre skolpojkar som träffas i 1950 talets Moskva utgör romanens nav; den föräldralösa och olycksaliga Micha, den känsliga och begåvade Sanja, samt den ständigt fotograferande Ilja. Kring dessa tre vänners öden växer och spänner romanen ut sig till att bli en slags idéroman om dissidentrörelsen, eller snarare ett porträtt av idéernas effekt, eller för att förtydliga ännu mer – om litteraturens effekt för dissidentrörelsen. Det är knepigt att verkligen förstå litteraturens sprängstoff under Sovjettiden där människor riskerade livet för maskinavskrivna och fotokopierade kopior av böcker när vi lever i ett litterärt överflöd, där boken inte är mer än ett klick iväg och andrahandsvärdet på en klassiker uppgår till max en tia. Gemensamt för de tre vännerna i Det gröna tältet är att för dem sker motståndet via konsten.

Ljudmila Ulitskaja försvann nästan i bruset av nobelpristagaren, vilket kanske också gör att det är bra att denna recension dröjt. Om inte annat för att många hunnit läsa Aleksijevitjs filtrerade röster där till och med tystnaden gestaltas. I jämförelse framstår den påtagliga berättaren i Det gröna tältet som en frisk fläkt med dess saklighet. Det här är återberättande, punkt slut, men det hindrar inte att det ändå blir många berättelser. Flera kapitel framstår nästan som små noveller, eller scener där olika personer kommer och går; här finns paret som utan varandras vetskap blir angivare, en forskare som tvingas döma en patient till tortyr och min personliga favorit, en fantastisk skildring av gamla kvinnor som badar.

Som slutord ska dock sägas att även utan utmattning är detta en långsam roman, och trots alla oförglömliga utvikningar så finns det också delar som blir långtråkiga. Om man inte sedan tidigare är bekant med Ljudmila Ulitskaja är detta inte romanen att börja med.