Kultur & Nöje

Mia Gröndahl: Ökensanden förvandlas till nya drömmar

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Örtagård förbereds på retreatgården Anafora.
Foto:Mia Gröndahl
Örtagård förbereds på retreatgården Anafora.

Kulturjournalisten Mia Gröndahl tar ett spadtag i den egyptiska öknen för att tillsammans med andra förvandla en bit sand till doftande örtgård. Det är ett initiativ för att skapa bättre förutsättningar, men framtiden ser dyster ut där klimathotet ställer nya krav.

Aldrig mer ska jag förbanna min styva lerjord hemma i trädgården på Österlen! Tänker jag där jag står och silar gul sand i den egyptiska öknen med tre svartklädda nunnor. En sandlåda stor som en svensk villatomt ska förvandlas till en doftande örtgård på koptiska retreatgården Anafora. Vi silar bort ogräsrötter och småstenar. Jag granskar rottrådarna närmare: Samma otäcka kvickrot här som hemma på Österlen.

Men där tar likheterna slut.

Skånes bördiga mylla innehåller en rikedom. Den har allt som ökensanden saknar, massor med goda näringsämnen och alltid nära till vatten. Fattig sand mot feta åkrar. Kontrasterna kan inte bli större. Inte utmaningen, heller.

En gång i tiden var Egypten en kornbod som försörjde hela romarriket, men idag är landet världens största importör av vete. Till ytan är Egypten dubbelt så stort som Sverige, men den odlingsbara marken finns bara i smala gröna remsor på vardera sidan om Nilen och i det fruktbara deltat där floden mynnar ut i Medelhavet. Resten – 94 procent - är öken.

Idag behöver 90 miljoner människor i Egypten sitt dagliga bröd. Men den odlade jorden räcker inte till för att föda landets invånare, som ökar med bortåt 5000 nya medborgare varje dag. Därför har det satsats stort de senaste decennierna på att odla upp öknen. Medan snödrivorna smälter hemma på Österlen vajar gröna sädesfält i den egyptiska öknen. Men det är dyra odlingar.

Jag och syster Febe tar en paus i silandet av den gula och näringsfattiga sanden och åker till en närbelägen farm för att köpa plantor. Fruktodlarna på Österlen skulle bli glatt överraskade om de kunde se de välskötta och vidsträckta fälten som breder ut sig framför våra ögon: apelsiner, mango citroner, avokado och blommande aprikosträd. Totalt har farmens ägare förvandlat 840 hektar öken till fruktfält. Men det skulle inte ha varit möjligt utan tillgång till vatten. På denna yta, stor som en skånsk herrgård, har man tvingats borra ner till 200-250 meters djup för att hitta vatten. Från tjugofyra brunnar jämnt fördelade över fälten pumpas grundvattnet upp till bevattningsslangarna som slingrar sig som svarta ormar från träd till träd; om det livgivande vattnet slutar drippa ur slangen dör trädet inom kort.

Idag borras det efter vatten i hela området från Kairo till Medelhavet. Det är inte bara ökenfarmerna i utkanten av deltat som är i behov av vatten, även i själva deltat råder det numera vattenbrist. Sedan Assuandammen byggdes har Nilens flöden minskat för varje år, och när flodens en gång så klara och friska vatten idag når fram till jordbrukarna längs deltats små kanaler är det som en tjock brun och giftig sörja, förorenad av hushållens och industrins utsläpp.

De djupborrade brunnarna hämtar sitt vatten från Nildeltats akvifär, en av världens största underjordiska vattenreservoarer. Men ju mer man borrar, desto mer tränger det salta havsvattnet in från Medelhavet. Akvifären förmår inte längre hålla emot trycket från havet. Saltet är dock inte det enda hotet. Om ett par generationer har Medelhavet höjt sin havsyta så mycket att 20-30 procent av deltat beräknas komma att dränkas av havet. Då blir två tredjedelar av Egyptens befolkning hemlös – och hungrig. Till detta menar forskarna att klimatförändringarna kommer att leda till svåra värmeböljor i arabvärlden, med temperaturer på upp till 55-60 grader.

Ingen – utom de som har råd med luftkonditionering dygnet runt – kan överleva en sådan helvetessommar. Idag bygger Europa murar mot människorna som flyr från krig och terror. Hur tänker man att det ska bli framöver, när klimatet kommer att driva miljoner och åter miljoner människor norrut, till länderna med vatten, svalka och de bördiga åkrarna som förser oss med dagligt bröd?

Syster Febe och jag köper plantorna till örtagården. Vi stoppar dem i den gula sanden, tillför kompost, gödslar, och vattnar med avsaltat vatten från brunnen. Vi gläds redan åt tanken på doften från rosmarin, helgonört och jasmin.

Men det går inte att göra som strutsen och stoppa huvudet i sanden när vi planterar. Vi vet att framtiden ser dyster ut. Att var och en av oss måste komma på lösningar som inte utsätter vår planet för ännu mer påfrestningar. Och att det som sker söderut på klotet kommer att påverka dess nordliga del: Inga murar i världen kommer att stoppa klimatet.

Läs mer

Om krönikan

Dagens skribent är Mia Gröndahl, författare, fotograf och journalist som delar sitt boende mellan Österlen och Kairo. Hon är också initiativtagare till den uppmärksammade satsningen Street Art Österlen.

Visa mer...