Kultur & Nöje

Nya tider, nya språk

Stockholm Artikeln publicerades
Berättaren i Nils Håkansons nya roman "Ödmården" jobbar på en ny språklag.
Foto:Jessica Gow/TT
Berättaren i Nils Håkansons nya roman "Ödmården" jobbar på en ny språklag.

Oroliga tider kräver nya meningar. I Nils Håkansons roman "Ödmården" står Norduppland under vatten, och en kaxig arkivarie bärgar lystet de språkspillror som finns kvar. Boken är en av flera där författarna skriver fram helt egna språk.

Världen är "marsk och myggrike", "ett utglesnat horträsk i skogshelvetet" och av vissa grupper finns bara "någon ensam satkärring kvar längst inne i en myr".

I Nils Håkansons "Ödmården" har civilisationen gått under och det med besked. I havsbukten som täcker det som en gång var Gävle dyker ungdomarna efter "fin-sponken" och människorna, eller smutsalverna som de kallas, bor i grottor med en vag idé om Törnrosdalen som ett hägrande paradis.

Allra minst språket är vad det har varit. Ord och uttryck är tilltufsade men ändå igenkännbara. På vindkraftverken växer mossa och ingen vet längre hur man använde "elen datan dentalvården" eller vad man gjorde med "intranät" och "köschbärstomaterna". Romanens berättare, "achifarien", tecknar sin samtid och visionerar om en ny språklag.

– Arkivarien försöker återskapa någon form av bildat språk och en grej jag var ute efter var att försöka se hur dålig svenska man kan skriva och ändå göra sig förstådd? säger Nils Håkanson och berättar hur han ofta slås av hur många syftningsfel politiker och andra kan göra och ändå nå fram med sina budskap.

– Det där intresserar mig som ett kul projekt, men också för att det går att göra en del komiska poänger.

Själva romanidén fick han under en tråkig konferens. Nils Håkanson, tillika översättare och förläggare, formulerade en mening och hittade en ton som tillät honom att blanda vilt mellan stilnivåerna, men frågar sig samtidigt vad som egentligen bygger upp en kultur?

Arkivariens skattgömma rymmer fornskrifter som Upsala Nya Tidnings fastighetsbilaga och "Hermans historia" av Herman Lindqvist.

– Det måste ju finnas någon form av samhällssatir som gör att berättelsen känns lite angelägen. Det finns en godtycklighet i vad en kultur fäster sig vid som jag tycker är lite komisk. Vi är ju fem miljoner människor som sitter och kollar på Kalle Anka vid varje julhögtid, vilket är fullkomligt bisarrt. Ett lösryckt urval av Disneyfilmer har blivit helt kanoniserade, jag kan alla utantill, varför då?

När Nils Håkanson närmar sig nonsensspråk är han i gott sällskap av föregångare som exempelvis Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg. Båda skrev uttalade nonsensdikter, eller strunt som Almqvist kallade det, vilket Gunnar Ekelöf senare vidareförädlade.

Idén om att utforska och återuppfinna språket, även dess ljud och materialitet, är i själva verket en urgammal tradition som växte sig starkare under 1900-talet, framhåller Jesper Olsson, docent i litteraturvetenskap vid Linköpings universitet. Modernister och avantgardister som James Joyce hittade på helt egna ord och konstruktioner och att den språkliga experimentlustan får ny skjuts i dag ser Jesper Olsson som helt logiskt:

– Det hänger ihop med det man brukar kalla globaliseringen, med nya kommunikationsmedel, med att världen krymper, människor förflyttar sig och är på flykt.

Historiskt har språkexperimenten också varit ett sätt att skapa identiteter och gemenskaper, framhåller han. Arbetarlitteraturen är ett exempel. Medan Sara Lidman skrev in sin västerbottniska i världslitteraturen har årets mottagare av Borås Tidnings Debutantpris, Thom Lundberg (uppvuxen i Tollarp och Osby), gjort skriftspråk av resandefolkets en gång helt muntliga romani.

I romanen "Vad sorg och oro ger" är exempelvis "inte" konsekvent utbytt mot "tji" och "se" mot "dikka".

Berättelsen är skriven på resandefolkets romani så långt det är möjligt, och som läsare greppar man efterhand.

– Jag lät bli att översätta, eller att ha en ordlista. Jag ville inte exotisera eller skapa distans, det är trots allt ett svenskt minoritetsspråk, sade Thom Lundberg i samband med att boken publicerades.

Inte heller Eija Hetekivi Olsson nöjer sig med SAOL:s ordförråd. I sina romaner om den finskättade förortstjejen Miira har hon uppfunnit egna ord som "pluggarporl" och "aggroläsning". Liksom för Nils Håkanson är språkexperimentet helt avgörande även för Hetekivi Olsson.

Det handlar lika mycket om trovärdighet som om lust.

"Jag vill ju inte dö av skrivartristess, vilket jag skulle göra om jag bara skulle hålla mig till de svenska skrivreglerna och det färdigserverade språket", skriver hon i ett mejl. (TT)

Fakta

Tre romaner på ny svenska

"Lifsens rot" (1996) av Sara Lidman. Berättelsen om Rönnog Martison handlar om att försona sig med ett liv som inte blev som man tänkt sig. Sara Lidman skrev stor litteratur utifrån den västerbottniska dialekt som talades i hennes hemby, Missenträsk.

"Ett öga rött" (2006) av Jonas Hassen Khemiri. Romanen om Halim handlar om en förortskille som gör uppror mot faderns svennefiering. Khemiri gör motstånd mot alla förväntningar på ett särskilt förortsspråk genom att uppfinna ett helt eget.

"Toffs bok" (2009) av Kalle Dixelius. En framtidsskildring om en fattig arbetare, Toff, som lever i ett "Ståkkholm" där ingen får läsa eller skriva. Dixelius skriver ett slags framtidsspråk uppbyggt på slang och berättar om en grupp lågmälda revolutionärer som försöker återskapa det som gått förlorat.

Visa mer...