Kultur & Nöje

Olivier Adam: "De skyddslösa"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Berättarjaget i franska Olivier Adams roman "De skyddslösa" engagerar sig i tiggare och flyktingars situation. Kulturskribenten Lisa Jagemark läser en stark och perspektivrik historia.

Olivier Adam

"De skyddslösa"

Översättning: Thérèse Eng

(Pequod förlag)

Att "De skyddslösa" vill skildra sociala problem och samtidens samhälle är uppenbart. Romanen utspelar sig i norra Frankrike, och Olivier Adam är inte den enda författare som på senare år använt området mot Engelska kanalen som exempel på arbetslösheten utanför landets storstäder.

Det är lätt att läsa den här romanen som en rå skildring av hur tiggare och flyktingar lämnas till sitt öde av ett Europa som inte vill ta emot dem. Men det är inte det enda som skildras i Adams första roman på svenska. I berättelsen finns också arbetslöshetens gråa vardag, medelklassens tunnelseende, psykisk sjukdom och mobbningsstrukturer som inte bara finns i skolans värld utan också mot de som arbetar för att hjälpa flyktingarna.

Berättelsens starka jag och enda karaktär med skarpa kanter är Marie, men det tar inte många sidor innan hennes berättarröst börjar upprepa sig lite väl mycket.

Hon är en arbetslös tvåbarnsmor som rastlöst börjar volontärjobba i stadens hjälporganisation för de flyktingar som kommit dit med drömmen om att ta sig över kanalen. Genom att handlöst dyka ner i arbetet med de utsatta, de skyddslösa, glömmer hon bort sin familj, sig själv och sin bakgrund (och att variera berättelsens rytm) för en stund. De hemlösa är många och det är lätt för Marie att försvinna in i känslan av att vara behövd, men problemen hon vill glömma bort kommer ikapp ändå.

Förutom den uppenbara (men oerhört aktuella) frågan om hur man som privatperson och som samhälle ska bemöta tiggare och hemlösa, finns det ett lager till i den här berättelsen, en bredare kontext där ingen är helt ond eller god, och ingen kan stå helt fri från sin bakgrund.