Kultur & Nöje

PotatoPotato: "Sedlar"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
En scen ur PotatoPotatos nya föreställning, "Sedlar" med sex kulturella ikoner i fokus.
Foto:Alexandra Hall
En scen ur PotatoPotatos nya föreställning, "Sedlar" med sex kulturella ikoner i fokus.

I skymningslandet spelar det ingen roll vad du har gjort eller inte gjort. Det är en tanke som kulturskribenten Anders E Larsson bär med sig hem efter att ha sett "Sedlar", en underhållande lek med identiteter.

"Sedlar"

Efter en idé av:

Ingrid M Hallberg

Regi, ljus, rum:

Freja Hallberg

Kostym och texter:

Freja Hallberg och ensemblen

Medverkande:

Richard Sseruwagi, Ellen Norlund, Hannah Alem Davidson, Paulina Göth och Jenny M Jensen

PotatoPotato Scenkonstkollektiv, Malmö.

Premiär 18/4. Spelas till 27/5.

På ett golv med ett lager svart jord samlas ett gäng avlidna svenska nationalikoner, närmare bestämt fem av de sex som kommer att pryda de nya svenska sedlarna: Astrid Lindgren, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Birgit Nilsson och Dag Hammarskjöld.

Evert Taube ges inte gestalt, men omfamnar likafullt föreställningen i en av ensemblen milt sjungen "Så skimrande var aldrig havet", som inleder och avslutar. På scenen finns, förutom ett större matbord, en skrivmaskin (Astrids), en våg (för den utseendefixerade Greta) och givetvis en toalettstol (Bergmans mage måste ha sitt).

”Sedlar” är en underhållande lek med identiteter, som får djup tack vare ett smart förhållningssätt till ikonernas biografier, där kända fakta broderas ut och speglas i deras nyfunna umgänge på andra sidan.

I jorden och på bordet ligger det en uppsjö hattar av olika slag, och de antyder föreställningens tematik om identitetsförskjutning och iklädandet av olika roller – i synnerhet om det viktiga är vad man är eller vad man gör.

Astrid (en mjukt närvarande Richard Sseruwagi) tjatar om att hon betalar 1000 procent i skatt och kräver att finnas på samtliga sedelvalörer som kompensation för att hon aldrig fick Nobelpriset. Birgit (Ellen Norlund) stannar något mera i karaktär, när hon konstaterar att hon är mest och bäst och ska vara på tusenlappen. Om sagotanten Astrid tycks bära på en oförlöst aggressivitet, så förvandlas Bergmans (Jenny M Jensen) ”jävla humör” till ett lågmält försök till förklaring av vad han försökte säga med sina filmer.

Med sina hemlighetsfulla respektive diplomatiska personligheter, så får Greta (Hannah Alem Davidson) och Dag (Paulina Göth) möjligtvis något färre nyanser – å andra sidan är det Dag som kommer att lysa upp verklighetens tusenlapp.

Potato vore inte Potato om inte en eller annan utåtriktad utflippning ägde rum – Astrid gör utfall mot publiken, Bergman skriver på hennes skrivmaskin med könsorganet, medan den gudstroende Dag nöjer sig med att kasta sin hatt på marken – men genomgående finns det något eftersinnat i föreställningen som är tilltalande.

Ensemblen är extremt samspelt och verbalt vältajmad och de hittar hela tiden rätt temperatur i textleveransen. När de mot slutet ligger på rygg på skymningslandets golv och filosoferar, så upprepar de att det inte spelar någon roll vad de inte gjorde på jorden.

Ändå kan inte Bergman låta bli att tänka på vad som hänt om han hade spelat in en film om livet i stället för döden: ”Det är jag som är livet, jag har kommit för att stanna”.