Kultur & Nöje

Rasifiering – en svår fråga för kulturen

Kultur & Nöje ,
I ytterligare några veckor visar Moderna Museet i Malmö sin Nils Dardel-utställning.
Foto:
I ytterligare några veckor visar Moderna Museet i Malmö sin Nils Dardel-utställning.
Foto:
Vid Nils Dardels målning "Huvudjägarens eftermiddag" har Moderna Museet valt att sätta en informationsskylt där de både förklarar och tar avstånd från konstnärens sätt att framställa "huvudjägaren". Bilden visar en detalj ur målningen.
Foto:
Några barn tittar i böcker av illustratören och barnboksförfattaren Stina Wirsén, som har fått se sin serie om Lilla Hjärtat utgallrad av flera bibliotek.
Foto:
John Peter Nilsson, chef för Moderna Museet Malmö.
Foto:
Foto:

När författaren och juristen Jesús Alcalá ser Nils Dardel-utställningen på Moderna Museet i Malmö reagerar han över informationsskyltar som tar avstånd från motivet på två av målningarna. Hur bemöter biblioteken och museerna konst och litteratur som kanske kan förmedla en rasistisk eller stereotyp bild? Leder vår rädsla för att göra fel oss rätt eller fel?

Artikeln publicerades 22 augusti 2015.

Fram till början av september visar Moderna Museet i Malmö sin publikdragande Nils Dardel-utställning. Då jag såg utställningen reagerade jag på de ”varningstexter” som placerats bredvid två av målningarna. Den ena målningen heter ”Svarta Diana” och föreställer jaktens gudinna, här svart, inne i djungeln. Målningen är naivistisk. Den andra målningen kallas av Dardel för ”Huvudjägarens eftermiddag” och föreställer just en huvudjägare. Målningen har klar anknytning till syd- och mellanamerikansk folkkonst.

Bredvid ”Svarta Diana” sitter en obs-skylt: ”Vi är medvetna om den stereotypa framställningen av Diana och det är ingenting som Moderna Museet Malmö delar. Målningen skapades 1924 och även om Nils Dardel mest troligt inte var rasistisk så verkade han i en tid med andra värdegrunder än dem idag. Den 5 september kommer Moderna Museet Malmö arrangera ett panelsamtal om hur man idag förhåller sig till historiska fakta av diskutabel karaktär”. Bredvid ”Huvudjägarens eftermiddag” kan man läsa: ”Vi är medvetna om den stereotypa framställningen av den blodtörstige vilden och det är ingenting som Moderna Museet Malmö delar…”

För några år sedan visades en Dardelutställning på annat håll i landet. Till den utställningen fanns en ljudguide för barn. Guiden beskriver ”Svarta Diana” som en ”spännande bild” med trolsk natur och exotiska djur och ”en person” inne i djungeln. Här fanns inga varningar och inga garderingar. Diana fick vara en person och inte en hudfärg.

Under tiden som gått sedan guidningen spelades in måste något ha hänt.

Ett par stormiga debatter från de senaste åren förtjänar att påminnas om. Dels debatten om Ruben Östlunds film ”Play”, som bygger på ett rättsfall i Göteborg: ett gäng mycket unga svarta pojkar från utsatta miljöer trakasserar och rånar pojkar från skyddade medelklassmiljöer. Dels debatten om Stina Wirséns bok och film ”Lilla Hjärtat”. I persongalleriet finns en liten svart flicka, glad och stark och uppstudsig, som avbildas med krusigt hår i flätor som står rätt ut. Debatterna kretsade kring rasifiering och vithetsnorm.

De som upprördes över ”Play” och ”Lilla Hjärtat” menade att århundraden av vithet som självklar norm har präglat vårt språk, våra handlingar och vår människosyn så att vi, omedvetet, rasifierar dem som har sitt ursprung på andra breddgrader och kontinenter. In i det tjugoförsta århundradet har vi alltså fortfarande en kolonialistisk hållning. I iver att komma tillrätta med denna hållning och med rasismen ser vi nu hur böcker som misstänks förmedla stereotypa bilder förpassas till bibliotekens källarmagasin eller helt enkelt kasseras.

I oktober 2014 beslutar ledningsgruppen för de sex biblioteken i Botkyrka kommun att gallra bort och kassera Astrid Lindgrens ”Pippi Långstrump i Söderhavet”. Förekommer berättelsen som del i någon samlingsutgåva ska också samlingen förstöras.

Alla chefsbibliotekarier har deltagit i bedömningen av boken. Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare och ansvarig för utformningen av Botkyrkas biblioteksplan, sammanfattar sina intryck: ”Det finns inget n-ord kvar i boken, men det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ”kurrekurredutterna” tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.”

Kollegerna instämmer. Alla är överens om att ”Pippi Långstrump i Söderhavet” är oförenlig med förbudet mot diskriminering och principen om alla barns lika värde i FN:s barnkonvention. (Uppgifterna är hämtade från mejl och protokoll maj, augusti och oktober 2014).

Under mindre än två år har Botkyrkas bibliotek på liknande grunder rensat ut nio titlar. Sex av dessa nio är skrivna och tecknade av Stina Wirsén och tillhör serien om Lilla Hjärtat. Två andra utrensade böcker är Pernilla Stalfelts ”Färgerna” och Lisa Bjärbos ”Eddie får en lillebror”. ”Färgerna” därför att boken ”innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd” och för att där finns mycket ”problematik på normkritisk nivå”. Stalfelt skriver ”skär som en bebismage”, något som biblioteket kommenterar; ”alla bebisar är inte rosa”. (Från mejl augusti 2013 och protokoll september 2013.)

Lisa Bjärbos ”Eddie får en lillebror” döms ut därför att innehållet är ”stereotypt” och alltigenom ”stötande” ur rasifierades perspektiv. Till grund för beslutet ligger den analys som barnbibliotekarien Laura Purdy gjort. Purdy menar att boken genomgående innehåller ett mycket stötande element, nämligen att huvudkaraktären Eddie uppträder blackface (eller mer specifikt, ”indianface”) och leker ”indian” iklädd ”indiandräkt”. I en bok för småbarn anammas därmed ett historiskt sätt att förminska och dehumanisera ursprungsfolk genom att framställa deras kulturella och religiösa yttringar som vilda och primitiva. Ursprungsfolkens språk förlöjligas som obegripliga nonsensläten, som ”WOA-OA-OA”.

Purdy finner det stötande att Eddie, iklädd ceremoniell indiandräkt, beter sig som en vilding. En sådan indiandräkt är en parodi på den religiösa klädsel som varit en viktig symbol för somliga nordamerikanska ursprungsfolks kamp mot kolonialismens tvångskonvertering och identitetsförvrängning. Att använda vitala nationer av levande, kämpande människor till fantasigestalter som inte längre existerar är ett sätt för nykolonialister att oskadliggöra motståndare och urholkar deras nutidsidentitet. Purdy påminner om att Sverige har ett eget kolonialt arv av ockupation och kulturella övergrepp gentemot samerna.

Genom sin egen utvandringshistoria har Sverige också en direkt del i det nordamerikanska koloniala projektet där land och annat exproprierats från samtliga ursprungsnationer för att ”skänkas bort” till fattiga europeiska immigranter som sedan kunde agera som ockupanter på den stulna marken. 

Svensk litteratur (exempelvis Vilhelm Mobergs verk) som tar upp immigration till Nordamerika har inte tagit itu med Sveriges egen roll i USA:s brutala koloniala politik. (Från mejl i augusti 2013, protokoll september 2013.)

Stina Wirséns böcker med Lilla Hjärtat gallras bort och förstörs efter ett beslut den 28 november 2012. Biblioteksledningen själv talar inte om kassering och förstörelse, inte förrän jag direkt frågar vad biblioteket gjort med de bortgallrade böckerna. Biblioteket vill hellre kalla det ”urval”.

Från början var böckerna om Lilla Hjärtat – i Botkyrka liksom i resten av landet – populära och ofta utlånade. Men i samband med filmen om Lilla Hjärtat uppstod en debatt i media och nu börjar böckerna gallras ut för att ”alla ska känna sig välkomna på biblioteken i Botkyrka, inte minst svarta barn och föräldrar till svarta barn” (Biblioteksledningens formulering). Tvärtemot tidigare erfarenheter antas nu mörkhyade barn och deras föräldrar känna sig ovälkomna om böckerna om Lilla Hjärtat finns på biblioteket. Om någon person vill forska om rasstereotyper i barnlitteraturen hänvisar Botkyrka bibliotek till Kungliga Biblioteket.

Dock, ute på biblioteksfilialerna finns personal som är bekymrad över hur man för låntagarna ska förklara bortgallringen.

Biblioteksledningen beslutar då att utarbeta en mall för att ”personalen ska känna sig trygga att svara på frågor”. Innan mallen slutligen formuleras har många intrikata spörsmål avhandlats: ”Kan man skriva: Varför vi inte behöver ha Lilla Hjärtat i biblioteken. Eller Varför vi tar bort Lilla Hjärtat /…/. Ordet ’gallra’ är ok som fackord i biblioteken. Men för allmänhetens öron har det fel klang. Nästan lika illa som ’portar’ /.../. En annan punkt som är viktig externt är att varje folkbibliotek alltid gör ett urval, inte har allt /.../.”

I den slutliga och vägledande mallen står att biblioteket ska säga nej till att fjärrlåna, det vill säga att för låntagares räkning låna in från bibliotek i annan kommun, Lilla Hjärtat eftersom ”enligt våra riktlinjer för fjärrlån lånar vi inte barnlitteratur”. Huvudargumentet för att Lilla Hjärtat inte finns på Botkyrka bibliotek måste till syvende och sidst vara att det är utifrån barnperspektivet man inte anser sig behöva tillhandahålla böckerna i serien.

Någon månad efter beslutet skriver två av bibliotekarierna i ledningsgruppen, Margareta Berg och Marie Johansen, i tidskriften Bibliotek i Samhället om skälen till ”urvalet”. Avståndstagandet till Stina Wirséns böcker är nu definitivt. Man är nu övertygad om att Wirsén brutit mot FN:s barnkonvention: ”Sällan har vi sett ett lika tydligt fall där man så enkelt kan svara på konventionen”. Minst två av bestämmelserna i FN:s barnkonvention har överträtts – bestämmelserna om förbudet mot diskriminering och principen om alla människors lika värde.

Det är onekligen förvånande att – om brottet mot FN:s barnkonvention är så uppenbart – de fyra bibliotekscheferna aldrig tidigare haft minsta invändning mot Wirséns böcker!

Jag vänder mig till Marie Johansen med denna undran. Hon svarar: ”Vi har inte sett stereotypen eftersom vi liksom många andra har varit blinda för den. Den är fortfarande vanlig och har varit normaliserad för oss”. (Mejl, 9 april 2015)

Jag vänder mig också till kulturförvaltningens chef, Pernilla Hellman. Anser förvaltningen och fritids- och kulturnämnden att Stina Wirséns böcker om Lilla Hjärtat strider mot FN:s barnkonvention?

Ja på vissa punkter, säger Hellman. Böckerna strider mot barnets rätt att inte bli diskriminerat. Barnkonventionens förbud mot diskriminering är särskilt viktigt ”när det gäller att freda biblioteksmiljön för de små barnen, som inte kan värja sig för rasstereotypa bilder”. ( Mejl, 9 april 2015)

Jag frågar slutligen dåvarande ordföranden för fritids- och kulturnämnden, numera vice ordförande i kommunfullmäktige, Mattias Gökinan. Gökinan säger att han ”höll med om att boken använder sig av rasstereotypa bilder när de illustrerar färgade som svarta”. Då boken dessutom inte är ”tänkt som underlag till en diskussion om ras, utan är skriven som en barnbok” stödde han biblioteksledningen. Men nej, han har inte läst böckerna, han ”har bara bläddrat igenom bilderna i en av böckerna”. Det gjorde han på ett seminarium i samband med en utställning om rasifiering. (Mejl, 14 och 16 april 2015) 

Utställningen Gökinan hänvisar till heter ”Varning för ras”. Ansvarig för utställningen var stiftelsen Mångkulturellt Centrum. I utställningsprogrammet och i annonserna stod: ”Du bjuds in till reflektion, till exempel över hur vardagliga handlingar – som den ofta välmenande frågan ’Var kommer du ifrån’ – kan ingå i att göra ras och hur vithetens privilegier påverkar allas vår vardag.”

Stadsbiblioteken i Malmö, Lund och Helsingborg påverkades också av debatten om Lilla Hjärtat. Under 2014 förpassas böckerna till källarmagasin. Bibliotekschefen för Helsingborg stadsbibliotek, Bibliotekschefen för Helsingborgs stadsbibliotek, Catharina Isberg, säger dock till mig att hon nu kommit fram till att "det är en komplex fråga och att Helsingborgs bibliotek är mitt i en process där personalen diskuterar hur man ska förhålla sig till den gällande magasineringen". Resultatet av "dessa diskussioner kan bli att man ändrar beslutet att magasinera Lilla hjärtat."

Barnbibliotekarien vid Lunds stadsbibliotek, Anna Fogelqvist Ehinger, förklarar att anledningen till magasineringen är att ”man inte skall ’snubbla’ över böckerna och sedan bli ledsen”. Samtidigt medger hon att ingen hade haft några som helst negativa synpunkter på böckerna före mediedebatten hösten 2012. Och efter debatten hade man bara noterat några få kommentarer: ”Beslutet grundade sig nog mer på debatten och till viss del på de upprörda känslor som vi upplevde ’fanns därute’ än specifika besökares reaktioner /.../.”

Malmö Stadsbibliotek har gått systematiskt till väga. Bibliotekets ledning har tillsatt en referensgrupp med företrädare för två rasifierade grupper och en kommunal myndighet med erfarenhet av rasifiering. De involverade är Afrosvenskarnas forum för rättvisa, en förening som verkar mot rasism och för att ”främja en positiv och balanserad samhällsbild av Afrika, afrikaner och medlemmar av den afrikanska diasporan”, och Interfem, en ”tankesmedja för kvinnor och transpersoner som blir rasifierade” och som anser att vita feminister svikit de rasifierade samt Romskt Informations- och Kunskapscenter som inte är någon ideell organisation utan en kommunal myndighet.

Gruppen, tillsatt våren 2014, ska ”bidra till att bibliotekets ledning fattar kloka beslut i förhållande till rasifierade gruppers perspektiv”. Stadsbibliotekarien i Malmö, Torbjörn Nilsson, förklarar: ”Vi behöver den i vårt arbete för att få in rasifierade människors perspektiv, till exempel när vi gör inköpsprofiler, förmedlar medier eller anordnar arrangemang och utställningar”. Av stadsbibliotekets handlingar framgår att ”en särskilt viktig uppgift är att syna ”barnavdelningens mediebestånd” så att det blir inkluderande och fritt från stereotypa och kränkande alster.

Det allra första beslut biblioteksledningen fattar på inrådan av referensgruppen är att rensa ut Stina Wirséns alla sex Lilla Hjärtat-titlar. Böckerna förpassas till källarmagasinet.

Flera av de utrensade titlarna hade under flera år funnits tillgängliga för lån. Varför tog man bort dem nu?

Torbjörn Nilsson upplyser att man hade ”lyssnat på den diskriminerade gruppens

syn på saken” och att gruppen menat att barn i ”rasifierade familjer for illa”.

Det var på samma gång svårt och lätt att fatta beslutet, säger Torbjörn Nilsson. Svårt utifrån folkbibliotekens idé om fri information, lätt utifrån FN:s barnkonvention.

Jag frågar om Nilsson anser att Lilla Hjärtat strider mot Barnkonventionen? Han svarar: ”Att lyfta fram Lilla Hjärtat för rasifierade familjer, som upplever boken som kränkande, är att diskriminera och att inte sätta barnets bästa i första rummet. På så sätt bryter biblioteket mot barnkonventionen”.

Var det alltså så att ”rasifierade familjer” hade vänt sig till biblioteket och sagt att deras barn for illa? Nilsson svarar: ”Enligt uppgift från enhetschefen för barn och unga /.../ känner vi inte till någon familj som vänt sig direkt till Stadsbiblioteket i denna fråga.” (Mejl 27, 30 och 31 mars 2015)

Med andra ord: Böckerna om Lilla Hjärtat rensas ut därför att biblioteksledningen hörsammar dels rasifierade företrädare för två organisationer, dels den rasifierade tjänsteman som på den kommunala myndigheten Romskt Informations- och Kunskapscenters vägnar deltar i referensgruppen.

Möjligen ska också ABF räknas som rådgivare i frågor rörande rasifiering. ABF:s ”nationella samordnare för social mobilisering”, Behrang Miri, deltar nämligen vid referensgruppens möten. Enligt mötesprotokollen är Miri representant för ABF. Enligt stadsbibliotekarien, däremot, ”dök han

upp” på mötena, antagligen därför att han har ”kontakt med någon av de andra föreningarna”. Behrang Miri är känd för att på sin tidigare arbetsplats, Kulturhuset i Stockholm, ha velat rensa ut såväl Tintinböckerna som andra böcker som förmedlar ”koloniala nidbilder” av afrikaner och araber. ABF:s roll i sammanhanget är lite oklar. 2014 finansierade ABF det så kallade Antirasistiska Forum, ett diskussionsforum som inte i alla delar var öppet för alla. Om en punkt i programmet stod att läsa: ”OBS! Separatistisk programpunkt och därmed endast avsedd för rasifierade antirasister och feminister”.

På liknande sätt som Malmö stadsbibliotek går till väga vill även Riksutställningar agera. Obs-skyltarna jag såg på Dardelutställningen är ett utslag av en sådan handlingsplan. Chefen för Moderna Museet i Malmö, John Peter Nilsson, berättar hur idén till skyltarna uppkom. Museet har en mångfaldsgrupp som inför Dardelutställningen diskuterade hur museet ”ska förhålla sig till historiska verk, tillräckligt betydelsefulla för att inte väljas bort, men som med dagens ögon kan tolkas annorlunda än då [när verken tillkom]”.

Med på diskussionerna var organisationen Interfem, som ju också agerar rådgivare åt Malmö Stadsbibliotek. Med var också Barakat Ghebrehawariat, före detta styrelseledamot för Afrosvenskarna och ofta anlitad av kulturinstitutioner och myndigheter som föredragshållare och rådgivare i ämnet ”vithetsnormen”. Tillsammans kom museet och dess rådgivare fram till behovet av markeringar mot Dardels ”Svarta Diana” och ”Huvudjägarens eftermiddag”.

Ett museum med trovärdighet, säger John Peter Nilsson och citerar ur en nyligen framlagd statlig utredning, ”inser att det finns större samlad kunskap ’utanför’ museet än ’innanför’ och att gamla sanningar och berättelser måste lyftas fram för granskning och komplettering”.

Bakom den av Nilsson åberopade utredningen ”Museerna och mångfalden” (2014) står Riksutställningar, en myndighet som sorterar under kulturdepartementet och som har som uppgift att främja och utveckla olika utställningar. En av utredningens slutsatser är att museerna har ”hög teoretisk kompetens rörande mångfaldsfrågor såsom genusteori, rasifiering, intersektionella perspektiv” men saknar ”mod att släppa in” de som verkligen ”kan förstå ett utanförskap”. Det krävs därför att museerna bygger och vårdar långsiktiga relationer med till exempel ”rasifierade personer” och ”personer från HBTQ-gemenskaper”. Det gäller också att ”låta nya människor ge nya perspektiv på hur föremål blivit märkta”. Eller med andra ord: att ”se över samlingarnas märkning innan de ser dagens ljus”.

Riksutställningars utredning fäster stor vikt vid just översynen av verkens märkning. En hel del befintliga märkningar kan vara direkt kränkande eller rasistiska: ”Att säga att samlingar och digitaliserade texter är en produkt av sin tid och sen lämna dem därhän är i dessa fall inte särskilt mycket bättre än att stå upp för sin rätt att ge bakverk och seriefigurer rasistiska och nedsättande namn.”

I förordet till utredningens rapport skriver generaldirektören för Riksutställningar, Rebecka Nolmark, att svenska museer intellektualiserar mångfaldsarbetet alltför mycket. Enligt henne kan en sådan ”fokusering på teori och logik” jämföras med ”den psykologiska försvarsmekanism som individer använder för att undvika känslomässig involvering vid bearbetningen av trauman”. Det skapar ”barriärer som hindrar oss från att blottlägga våra innersta värderingar”. Det påverkar också ”diskursen om mångfaldsfrågor så pass att många nu börjar prata om teoretisk ångest”.

Som framgår rör sig Nolmark på psykoanalytiska djup. Man får för sig att utredningen bygger på terapisamtal med anställda vid museer runt om i landet. Så är det förstås inte. Däremot har de samtal och djupintervjuer på vilka utredningen grundar sig inte enbart hållits med museipersonal. Också ”rasifierade personer” och andra ”individer som immigrerat till Sverige” har blivit djupintervjuade.

Hur urvalet av de ”rasifierade” gått till framgår emellertid inte av utredningen. Det är olyckligt. Det vore ändå viktigt att få veta vilka kriterier en statlig myndighet anlägger när människor klassas som ”rasifierade”.

Moderna Museet Malmö, liksom flera andra museer, rättar sig efter Riksutställningars hållning. Skylt-arna som markerar mot två av Dardels verk är, säger John Peter Nilsson, ett första steg mot en ny ordning enligt vilken man ska söka sig till de ”rasifierade” och låta dem säga sitt om vilka verk som ska klassas som anstötligt stereotypa eller vithetsnormativa, liksom om hur konstnärens och konsthistoriens vithetsnorm ska granskas och få varningsskyltar.

Med ett enda undantag har bibliotekarier, museichefer och myndigheter jag vänt mig till varit föredömligt tjänstvilliga. De har svarat på frågor jag ställt och de har utan krångel lämnat ut handlingar. Undantaget är den tjänsteman som på myndigheten Romskt Informations- och Kunskapscenters vägnar är med i referensgruppen för Malmö Stadsbibliotek. På frågan varför en kommunal myndighet kräver utrensning av bland annat Wirséns böcker om Lilla Hjärtat svarar tjänstemannen, efter flera påminnelser, att hennes myndighet valt att ”ge tolkningsföreträde och stödja Afrosvenskarnas forum för rättvisa”. Men på följdfrågan, om hon eller någon annan på myndigheten har läst de aktuella böckerna, får jag inget svar.

Från de organisationer som hävdar idén om rasifiering och vithetsnormen och som samarbetar med olika kulturinstitutioner får jag inga som helst svar på mina frågor. Efter en dryg månads tystnad mejlar Jallow Momodou på Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa att inom organisationen är det enbart han som kan svara på mina frågor men att han är mycket upptagen. Han ber mig återkomma om två månader. Jag gör så men Momodou hör inte av sig. Mina frågor till Afrosvenskarnas Forum var: Hur många medlemmar har organisationen? Har Malmö Stadsbibliotek tillmötesgått några andra av organisationens krav än kravet på utrensning av Lilla Hjärtat? Med vilka andra kulturinstitutioner samarbetar ni?

Interfem svarar först att organisationen ska ha ett möte om mina frågor. Senare ber man mig precisera vad för slags artikel jag arbetar med. Då jag gjort det har Interfem ett nytt möte. Slutligen meddelar man att man ”med anledning av tidsbrist avböjer att svara i nuläget”. Frågorna man av tidsbrist inte kunde besvara var: Hur många medlemmar har ni? Vilka av era önskemål/krav har Malmö Stadsbibliotek tillmötesgått? Ert samarbete med Moderna Museet Malmö – vad innebär det mer konkret? Med vilka andra kulturinstitutioner samarbetar ni?

Afrosvenska Akademins ordförande Anyasi Sabuni säger till en början att hon gärna svarar på mina frågor men efter nio veckor meddelar hon att hon avstår från att svara eftersom hon inte förstår på vilket sätt Afrosvenska Akademins svar kan vara till nytta för min text. Jag hade bett om svar på följande frågor: Afrosvenska Akademins mål är att stärka den afrikanska identiteten hos ”svarta ungdomar och unga vuxna som är födda och/eller uppvuxna i Sverige” – på vilket sätt gör ni det? Vad menar ni med ”afrikansk identitet”? Ni ordnar en kurs i ”normkritiskt tänkande” med talesmannen för Afrosvenskarnas riksförbund som kursledare. Kursen beskrivs som viktig eftersom de svartas ”hemortsrätt” i Sverige ”ständigt är ifrågasatt” – på vilket sätt är de svartas ”hemortsrätt” ständigt ifrågasatt i Sverige?

Afrosvenskarnas riksförbund väljer, trots sex påminnelser, att inte ens bekräfta att man fått mina frågor. Således får jag inte veta varför organisationens talesman Kitimbwa Sabuni skrivit en rapport till FN:s kommitté mot rasdiskriminering och där anklagat Sverige för ”rassegregering” och ”apartheid”. Inget svar på vad organisationen menar med att de ”svenska vita människornas konsensus-antirasism” är en form av rasism. Inget svar på varför man anser att ”vita svenskar är mer engagerade i bevarande av sin egen självbild som toleranta” än i ett uppriktigt avståndstagande mot rasism.

Samtliga dessa organisationer som alltså vägrar att svara på – som jag ser det – relevanta journalistiska frågor lever helt på statliga och kommunala bidrag.

För att få perspektiv på hur rasifiering och vithetsnorm förts in i svensk kultur vänder jag mig slutligen till våra grannländer. Är utvecklingen där densamma?

Bibliotekschefen för Köpenhamns huvudbibliotek Jakob Heide menar att de utgallringar och magasineringar som görs i Sverige vore omöjliga i Danmark. De skulle strida mot den danska bibliotekslagen vars huvudparagraf förbjuder folkbibliotek att göra urval utifrån religiösa, moraliska eller politiska synpunkter.

Kristin Danielsen, chef för Oslos stadsbibliotek (Deichman), räds den svenska utvecklingen: ”Så snart vi starter en redaksjonell sensur for sikre at befolkningsgrupper ikke støtes av ord eller ytringer er vi inne på et prinsipielt svært komplisert farvann. Dessuten – skal dette sensureres ut fra mitt (biblioteksjefens) politiske eller religiøse syn? Er ikke også det prinsipielt betenkelig? /.../ Å begrense ytringsfrihet i form av helt eller delvis sensur er veldig komplisert. For hvor starter man? Hvor stopper man?. Hvem bestemmer? Hvor går grensen?”

Biblioteken, säger Danielsen, är en folkbildningsinstitution som ”må vise hele bildet, ikke bare den siden med vakker glans/.../. Det betyr ikke at vi har som mål å provosere eller krenke. Absolutt ikke. Men vi må fortelle hele historien og sikre at historien blir sett fra flere sider.”

För den typ av skyltar som Moderna Museet Malmö satt upp bredvid Dardels ”Svarta Diana” och ”Huvudjägarens eftermiddag” finns ingen förståelse i andra nordiska länder.

Louisianas museichef Poul Erik Tøjner skriver: ”Jeg bryder mig ikke om nogen form for moralsk filter mellem os og billederne i en offentlig institution. Desuden gør vi ikke nutiden bedre ved at lave fortiden om. Jeg mener derimod at folks kritiske sans bliver skærpet af at møde historiske artefakter fra en anden tid – og er man iøvrigt interesseret i ofrenes historie, nytter det jo ikke noget at fjerne ’beviserne’”.

Glyptotekets kommunikationschef Jakob Fibiger Andreasen säger: ”Vi kunne ikke på nogen måde finde på at censurere i forhold til vores udstillinger eller samlingspræsentationer. Omvendt ville det være utænkeligt for Glyptoteket bevidst at vælge fx en racemæssigt provokerende udstilling alene af den grund, at det er provokerende. Oftest er den kunst, vi har med at gøre på Glyptoteket, historisk. Det vil være historisk ukorrekt ikke at belyse de sider af den fortidige kunst, som ikke nødvendigvis harmonerer med vores tids moral. Det vil være decideret ansvarsløst, hvis vi skulle påtvinge vores publikum et forkert billeder af vores fælles fortid ud fra en politisk korrekt dagsorden. Så lærer vi jo ikke noget.”

Chefen för Danmarks nationalmuseum Per Kristian Madsen menar att Moderna Museet Malmös markeringar är uttryck för en ”nedlåtande” attityd gentemot museibesökarna. Man ”går ud fra som givet, at museernes gæster ikke kan tænke selv og tage selvstændig stilling.” Madsen tror att Moderna Museet Malmös hållning banar väg för en utveckling mot intolerans, inskränkthet och censur: ”Efter min mening befordrer man derved netop intolerance og snæversyn, for man skulle jo i givet fald lade alle sine tekster, artikler, bøger m.v. gennemgå for at sikre, at kun godkendte synspunkter og undskyldninger for fortiden kom med. Det kaldes faktisk censur.”

Audun Eckhoff, direktör för Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design i Norge skriver: ”Vi ønsker ingen ordninger som kan gi inntrykk av at museet bedriver noen form for forhåndssensur av utstillingsvirksomheten”.

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att svenska bibliotek och museer tagit till sig idéerna om rasifiering och vithetsnorm i gott syfte. Men vägen till helvetet är som bekant stensatt av vällovliga beslut. I ängslan att inte vara rättänkande tänder vi bokbål och avlägsnar ”entartete Kunst”. Personligen tror jag att vi hellre än att vara fixerade vid definitioner och grupptillhörighet bör lägga vikten vid hur vi i vårt dagliga liv faktiskt handlar mot varandra. Och är det alltid så givet att vi som individer självklart identifierar oss fullt ut med gruppen vi ingår i? Kan och bör en grupp i varje läge förbehålla sig rätten att godkänna eller förkasta beskrivningen och definitionen av sig själv?

En del av det jag sett i arbetet med den här artikeln har skrämt mig. Jag anar risken att vi blir så rädda för att trampa fel och att inte vara uppdaterade i terminologi och uttryck att vi avstår från möten och konfrontationer som skulle varit berikande och till och med nödvändiga. Mötet med ”den andre” är inget examensprov.

Fakta

Debatt på Moderna

Utställningen med Nils Dardels verk på Moderna Museet i Malmö visas till söndagen den 6 september.

Dagen innan (5/9, kl 16) kommer museet att arrangera en debatt om det ämne som artikeln tar upp, om hur eventuella stereotypiska eller rasistiska synsätt i konstverk ska hanteras av museerna. Utgångspunkten för debatten är Dardels verk "Svarta Diana".

Visa mer...