Kultur & Nöje

Sebastian Lönnlöv: "Varje dag är en vårdskandal"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Sebastian Lönnlöv, aktuell med "Varje dag är en vårdskandal".
Foto:Cato lein
Sebastian Lönnlöv, aktuell med "Varje dag är en vårdskandal".

I Sebastian Lönnlövs reportage- och debattbok om den svenska demensvården, "Varje dag är en vårdskandal", finns vardag, lagar och frågor, men kulturskribenten Felicia Stenroth finner ingen större lösning.

Sebastian Lönnlöv

"Varje dag är en vårdskandal"

(Albert Bonniers)

På omslaget till Sebastian Lönnlövs bok "Varje dag är en vårdskandal" ser bokstäverna ut som på en syntavla, orden flyter in i varandra. Men titeln talar sitt tydliga språk. Med jämna mellanrum blossar debatten om den svenska äldreomsorgen upp. Blöjor vägs, patienter (/brukare/kunder) är undernärda och vårdpersonalen har inte tid med de mest basala av sina arbetsuppgifter.

De senaste åren har flera yngre författare skildrat vården med varierande realistiska anspråk, bland annat Måns Wadensjös "Förlossningen" (2009) och "Jag ska egentligen inte jobba här" av Sara Beischer (2011).

Det är en snårig genre där gränsen mellan prosa och sakprosa är mer eller mindre tydlig, eftersom författaren alltid måste förhålla sig till tystnadsplikten. I Lönnlövs fall är alla namn fingerade, men det är i övrigt en text som vill försöka skildra verkligheten. I förordet skriver Lönnlöv att han har långt mindre erfarenhet av yrket än många andra, men att han ändå vill berätta. Han sträcker ut en hand åt läsaren, ” Samtalet måste börja i erfarenheter. Det här är mina - vilka är dina?”

Mellan vardagsskildringarna av arbetet på demensboenden kastas kursiverade utdrag ur föreskrifter och lagar in. Kontrasten mellan lagtext och realitet är förstås enorm. När en arbetskamrat drabbas av magsjuka men inte får gå hem skriver Lönnlöv ”Jag jobbade vidare men förstod inte hur Lisa kunde få riskera att smitta gamla, som var så skröpliga att de kunde dö av vanlig magsjuka. Samtidigt förstod jag att det fanns en minimibemanning som måste uppnås – även om Lisa i sitt nuvarande skick var mer riskfaktor än resurs.”

Jag vet inte om jag är avtrubbad som läser Lönnlövs naivitet på gränsen till ironisk. ”Visst sker förbättringar och utveckling inom äldreomsorgen. Frågan är bara om det hjälper att lappa och laga, eller om det behövs något mer radikalt. Till exempel mer personal”.

Lönnlövs skildring är noggrant utförd och scener där både patienter och personal är utsatta beskrivs mycket realistiskt. Blicken är öm och solidarisk med viljan att berätta både om de egna bristerna och om systemets. Trots det har språket inte alltid förmågan att utmana till ytterligare reflektioner. Ibland kommer en lakonisk rad eller ett resonemang som jag önskar kunde få vidareutvecklas. ”Kanske slutade jag för en kort stund tro att livet alltid är bättre än döden”. De filosofiska dimensioner som skulle kunna uppstå, gör det tyvärr inte.

Lönnlöv ger en tydlig och detaljerad inblick i hur det ser ut inom demensvården. Frågan ”Vad kan vi göra?” besvarar han inte. Rörelsen och viljan är en annan: De här människorna finns, och jag vill att du ska se dem. ”Hur döda de än är bär jag fortfarande på dem när jag går omkring i mitt eget liv. De finns kvar som en kör i mig. Namn och ansikten. Nu släpper jag ut dem.”