Kultur & Nöje

Smärta och skönhet – skornas historia

Kultur & Nöje ,
Fransk aftonsko, av Roger Vivier (1907–98) för Christian Dior. Från 1958-60.
Foto:
Skor för män, från 1925, Northamptonshire, England.
Foto:
Egyptisk sandal, från cirka 30 f Kr.
Foto:
"Parakeet-sko", av Caroline Groves, England 2014.
Foto:
Chopines, från Venedig, Italien, 1600-talet.
Foto:
Indisk bröllops-paduka med tåknopp. 1800-talet.
Foto:

Visa mig vad du har på dina fötter och jag ska säga dig vem du är. När Londonmuseet Victoria & Albert Museum lyfter fram skornas historia är det tydligt att fotbeklädnaden är så mycket mer än något praktiskt att ha fötterna i. Konstskribenten Carolina Söderholm tar oss med på en promenad, full av upptäckter.

"Shoes - Pleasure and Pain"

Visas på Victoria & Albert Museum, London, till 31 jan

Artikeln publicerades 11 januari 2016.

Under antiken förbjöds slavar att använda sandaler. Endast de högre klasserna slapp gå barfota. Kärleksgudinnan Afrodite avbildades med platåskor, medan modemedvetna kvinnor i medeltida Venedig balanserade en halv meter över marken.

Idag utvecklar skodesigner som Manolo Blahnik stilettklacken till raffinerad fulländning. Det handlar om skor som njutning och smärta. Allt sedan romarriket har skor använts för att signalera sex och makt, status och rikedom.

När ett av världens bästa museer för design och konsthantverk, Victoria & Albert Museum i London, ger sig i kast med skornas förflutna, samsas David Beckhams fotbollsskor med franska drottningen Marie Antoinettes silverbroderade pumps. Här trängs några av världens mest extrema fotbeklädnader, från den japanska geishans geta-sandaler till Lady Gagas spektakulära scenskor.

I sammetsklädda montrar drivs gränsen mellan design och konst, funktion och estetik till sin upplösning. Egentligen borde historien vara enkel. Inom de flesta andra av civilisationens fält har människan under årtusenden strävat efter att göra tillvaron smidigare och mer bekväm. Men skomodets utveckling följer sin egen logik. Desto sämre skorna fyllt sin praktiska funktion, desto mer åtråvärda har de inte sällan framstått.

I själva verket har skor under mer än tvåtusen år haft fler syften att fylla. Ett av de mest centrala har varit att demonstrera sin bärares ekonomiska och sociala position. Bland de äldsta fotbeklädnader som visas är ett par guldklädda sandaler, troligen från det sent faraoniska Egypten. Inte bara guldet, utan även sandalens form är ett tidigt exempel på modets makt. Istället för att följa tårnas naturliga linje, smalnar sandalen i en symmetrisk spets.

Viljan att omvandla, dölja eller förvränga fotens anatomiska form har följt historien sedan dess. Fynd från 1200-talet visar belägg för att den kinesiska seden att binda kvinnors fötter går långt tillbaka i tiden. Från 1600-talet blev det inte bara ett tecken på en familjs välstånd - hustrur och döttrar med bundna fötter behövde bevisligen inte utföra något arbete - utan också en nationalistisk gest, då den styrande Manchu-klassen förbjöd traditionen, men Han-klassen bjöd motstånd. Till slut blev seden så populär att även flickor som arbetade på åkrarna kunde ses med bundna fötter. De utsökt dekorerade, miniatyrliknande tofflor som rika kvinnor bar, kallades lotus-skor. Fötterna i sig blottades aldrig nakna för män, vilket stärkte sedens attraktionskraft, och gav den en erotisk lockelse.

Om denna tradition på ett brutalt sätt ändrade fotens form, ger historien många exempel på mindre drastiska men likväl smärtsamma sätt att åstadkomma en eftertraktad fotsilhuett. Brittiska arkeologer har kunnat följa till vilken grad medeltidens lägre samhällsskikt kopierade överklassens nycker. De fynd som påträffats under utgrävningar i centrala London visar relativt enkla, men ytterst spetsiga skor för män, vilka bär tydliga spår av åkommor som hammartå. Materialet var dock läder, betydligt mer slitstarkt än överklassens silke och satäng. Men så var själva poängen för aristokratin att manifestera att de stod över fysiska aktiviteter och kroppsarbete, och slapp beträda de smutsiga gatorna till fots.

På liknande sätt fungerade 1990-talets yuppiemode, med bland annat italienska Guccis vita läderloafers för män. Möjliga att hålla fläckfria endast för den som färdades med limousin eller sportbil från dörr till dörr.

Briljant visar V & A Museum hur en djupdykning i skons historia, blir en studie i samhällets sociala och politiska utveckling, från skilda kulturers influenser till könens olika roll.

Den högklackade skon är ett utmärkt exempel. Den har associerats med såväl makt och begär, som fåfänga och löje. Till antikens kvinnoideal hörde de tjocksulade platåskorna, så kallade kothorni, som även Afrodite avbildades med. Redan då anklagades kvinnor för att snärja männen genom att framstå som längre än de var. Herodotes berättar om hur den persiske kungen Cyrus sägs ha fått rådet att kuva en upprorisk grupp fångar genom att tvinga dem att bära kothorni, vilket undergrävde deras manlighet. I romarrikets badhus - liksom i Mellanöstern och Nordafrika - använde kvinnor höga trätofflor för att undvika de varma, blöta golven. Ju högre pinnhål på samhällsstegen, desto högre och mer dekorerade blev tofflorna. Seden levde kvar i det moriska Spanien där de tjocksulade skorna i broderad textil med trä eller korksula, chopines, blev prestigefyllda lyxobjekt.

Men själva den höga klacken kan härledas till det ottomanska rikets växande makt, som under 1500-talet drog Europas blickar mot Orienten. Ryttarna vid dess vältränade kavalleri bar blanka, högklackade läderstövlar. Associerad med manlighet och militär styrka spreds klacken till 1600-talets herrskor i Europa. Under den franske solkungen Ludvig XIV:s styre i Versailles tilläts endast hovets herrar bära skor med höga, röda klackar, vilket blev ett eftertraktat privilegium och tecken på politisk makt.

Den svenske kungen Karl X sades "fransöska" när han bar skor med klack och rosetter i spunnet silver. Runt 1730-talet hade de flesta män övergivit klacken, som ansågs oförnuftig och fåfäng, och därmed bättre lämpad för det kvinnliga könet. I det viktorianska England antog den knähöga, högklackade snörkängan en närmast fetishistisk framtoning. Sensuellt följde den vadens kurvor och framhävde ankelns nätthet. Nya tekniska innovationer, som metallskruven, möjliggjorde högre och smalare klackar utan att skon kollapsade. För suffragetterna, de kvinnor som kämpade för kvinnlig rösträtt och politisk jämlikhet, utgjorde klacken ett dilemma. Bar de högklackat skälldes de som fåfänga fruntimmer, och valde de praktiskt lågklackat ansågs de vara okvinnliga och en skam för sitt kön.

Under 1950-talet lanserades så stilettklacken, genom filmstjärnor som Marilyn Monroe intimt knuten till bilden av kvinnan som glamouröst sexobjekt. Femtio år senare visade framgångsrika teveserien "Sex and the City" hur kvinnor kunde ta både makten och sin sexualitet i egna händer. Samtidigt fick den kvinnor över hela världen att sukta efter exklusiva lyxsandaletter designade av skomodets superstjärnor som Christian Louboutin och Jimmy Choo.

Alltsammans, och mycket mer, finns nu samlat i den lockande sammetsboudoir som V & A förvandlat museisalen till. Det är en utställning som inte bara är varje skofetishists våta dröm, utan också ett stycke fascinerande kulturhistoria.