Kultur & Nöje

Starkt och äkta om Jane Eyre

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
”Jane Eyre” hade premiär i helgen. På bilden syns Hanna Normann, Natalie Sundelin, Lars-Göran Ragnarsson, Joakim Gräns, Kajsa Ericsson, August Lindmark och Li Brådhe.
Foto:Emmalisa Pauly
”Jane Eyre” hade premiär i helgen. På bilden syns Hanna Normann, Natalie Sundelin, Lars-Göran Ragnarsson, Joakim Gräns, Kajsa Ericsson, August Lindmark och Li Brådhe.

Romanen ”Jane Eyre” av Charlotte Brontë är en klassiker som ständigt hittar nya läsare. Och ämnet om kvinnans plats och självständighet i sin tid har inte precis blivit inaktuellt. Kulturskribenten Andrea Grapengiesser var på Malmöpremiären på Intimans scen i lördags.

”Jane Eyre”

Regi:

Anna Azcárate

Koreografi:

Camilo Ge Bresky

Scenografi och kostym:

Kirsten Thomsen

Ljus:

Sven-Erik Andersson

Ljud:

Jonathan Flygare

Mask:

Agneta von Gegerfelt

Medverkande:

Natalie Sundelin, August Lindmark, Hanna Normann, Li Brådhe, Kajsa Ericsson, Lars-Göran Ragnarsson, Joakim Gräns

"The Madwoman in the Attic" (1979) är en ikonisk feministisk litteraturstudie av Sandra Gilbert och Susan Gubar.

Titeln syftar på Charlotte Brontës ”Jane Eyre” och den på vinden instängda Bertha. Bertha kunde varit jag, säger Natalie Sundelin, i rollen som Jane Eyre. Ja, Bertha kunde varit du. Åtskilliga var de kvinnor som spärrades in på dårhus, i källare och på vindar under 1800-talet, utan någon annan orsak än att de avvek.

Föreställningen ”Jane Eyre” på Malmö Stadsteater grundar sig på romanen från 1847. Vi följer Janes uppväxt och hennes utveckling till vuxen kvinna.

Boken är tjock som en tegelsten och så sorglig och romantisk som bara en engelsk 1800-talsroman kan vara. Denna klassiker har filmatiserats ett antal gånger och även skildrats i ett flertal tv-serier.

Själv såg jag den som liten på tv och grät över det föräldralösa barnet och allt det elände som kantade hennes väg. Som tonåring mötte jag åter Jane Eyre och fascinerades över, och kanske även ifrågasatte, hennes tro på kärleken.

Mycket av innehållet är baserat på författarens liv och bärkraften ligger i de oerhört många lager som går att utläsa. Här finns 1800-talets kvinnohistoria, samhällskritik, religionskritik, en spökhistoria, en kärlekshistoria och mycket mer.

Charlotte Brontë avled 38 år gammal under en graviditet, motvilligt hade hon då gift sig och gett upp sin frihet. Att dramatisera ”Jane Eyre” är ett modigt projekt och det kan verkligen bli lite vad som helst. Regissören Anna Azcárate har gjort sina val och berättelsen är tydlig. Den feministiska linjen är stark, samtidigt som Jane Eyre också som individ har betydelse.

Hon är den ensamma människan som står upp för det rätta, tror på intellektet och kämpar mot rädslan och ångesten.

Den långa berättelsen om en erbarmlig uppväxt som oälskat fosterbarn, tiden på en internatskola, sjukdom, död och sedan steget ut i världen som guvernant på ett isolerat gods och nystarten i en religiös familj, hade lätt kunnat upplevas som oändlig men Azcárate lyckas med finurliga trick att berätta på ett intressant och betydelsebärande sätt.

Koreografen Camilo Ge Bresky bidrar till den starka helheten där budskap och känsla hela tiden befästs i kropp och rörelse. Intimans scen är avskalad med bara takbjälkar som höjs upp och ned, ett enkelt dockskåp i barndomen byts ut mot ett mer detaljerat hus senare i berättelsen.

Romanens symbolrikedom tas till vara och elden är ett annat återkommande inslag i föreställningen. Natalie Sundelin visar med ”Jane Eyre” att hon är en skådespelare att räkna med.

Med regi och koreografi som ger utlopp för Sundelins intensitet och energi kommer hon här i sin fulla rätt. Hela ensemblen är väl sammansvetsad och fin krossdressing breddar gestaltgalleriet.

Ebba Witt-Brattström efterlyser Jane Eyres skarpögdhet och värdighetssträvan i samtidsmänniskan. Varför inte. Men jag tänker samtidigt att Jane är så rysligt sträng mot sig själv, ställer de allra högsta kraven. Den snälla flickan kontrollerar sig själv i oändlighet. Vi har sett det förr och även om berättelsen om Jane Eyre slutar ljust, är det inte alltför sällan kontrollen resulterar i självskadebeteenden. I Azcárates tolkning fungerar den galna kvinnan på vinden som en del av jaget. Jane vrider sig i ångestkramper och galenskapen finns latent hos henne i barndomen såväl som hos den vuxna kvinnan.

Efter kvällens premiärföreställning är det tydligt att ”Jane Eyre” har stor betydelse även 2016. Det dröjer länge innan applåderna tystnar, publikens gensvar är starkt och äkta. ”Jane Eyre” på Malmö Stadsteater är ett måste under våren.