Kultur & Nöje

Steve Sem-Sandberg: Stormen - en berättelse

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Hyllade Steve Sem-Sandbergs nya roman är en hypnotisk berättelse i den norska skärgården. Imponerande om barndomsmyter, men onödigt dokumentärt tycker Björn Werner.

Stormen – en berättelse

Författare: Steve Sem-Sandberg

Förlag: Albert Bonniers

Utanför Oslo, på Innanön, upprättade agronomen och amatörbotanikern Jan-Heinz Kaufmann decennierna före andra världskriget en koloni. Tanken var en perfekt, ny värld präglad av modernistisk framtidstro på vetenskapen och samtidigt underordnad Kaufmanns diktatoriska järnhand. Men när han efter den nazistiska ockupationen blev en av Quislings ministrar gick han för långt. Samtidigt som han tog emot utsvultna stadsbarn började han med strålningsexperiment på öborna. Kanske också på barnen. Efter krigsslutet sattes han i fängelse för landsförräderi och ön började långsamt, men med tydliga ärr hos ortsbefolkningen, återvända till en sorts efterkrigsnormalitet.

Historien om den norsknazistiska ön och om Andreas Lehman som 1995 återvänder dit för att gå igenom sin styvfars dödsbo fylld med tankar om sin döda syster och sina försvunna föräldrar skulle kunna vara en skildring i raden av Sem-Sandbergs makalöst välresearchade dokumentära fiktion som är hans signum och som med hans två senaste böcker, ”De fattiga i Lodz” och ”De utvalda” nått internationell storhet.

Det är det inte. Undertiteln ”En berättelse” är här att betrakta som en disclaimer. Allt är påhittat, in i minsta tidningsurklipp som Lehman går igenom på jakt efter sitt och öns förflutna. ”Stormen” är ett mödosamt ihopsatt litterärt diorama som är så trovärdigt att jag googlat i timmar för att försäkra mig om det verkligen inte är sant ändå. Som ett digitalt nyp i armen.

Nu har Sem-Sandbergs senaste dokumentära romaner inte heller varit strikt dokumentära. Vikten av att förstå samhällsandan och tillståndet har alltid varit viktigare än att hålla sig helt troget till källmaterialet. Det är möjligt att han även här vill ge läsarna en känsla av hur nazismen och modernismen över generationer påverkat det norska samhället, från naiv optimism till något till synes bättre, men också skadat och sjukt. Men det är svårt att smälta. Om allt är fiktion, vad är det då han speglar? Och om han vill spegla ens en skugga av verkligheten, varför samtidigt göra en parafras på Shakespeares Stormen (både karaktärer, sen och ramberättelsen om mannen mot naturen går att hitta där)? Ju mer jag läser, desto mer onödig känns det dokumentära i den här högst poetiska meditationen.

För bokens styrka ligger i berättelsen om Andreas Lehmans komplicerade förhållande till sin syster som rullas upp febrigt, fragmentariskt, baklänges, i Sem-Sandbergs prosa som med rätta beskrivits som hypnotisk. Boken blir till ett slukhål av sanningar och osanningar, naiva barntankar radade bredvid nykter vuxenhet. Utforskandet av hur barndomens mytiska magi och föreställningar hela tiden ekar genom livet är drabbande.

Det är uppenbart att Sem-Sandberg vill visa hur sådana myter ekar också på en samhällelig nivå, hur vad som en gång hänt, också nazismen, beror på perspektiv. En insikt jag, denna gång, inte riktigt landar i. För den historia han berättar har aldrig hänt.