Kultur & Nöje

Torun Börtz: "När sista dörren stängts"

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Torun Börtz är journalist på YA, med tjänst på Simrishamnsredaktionen. Hon är född 1967 i Malmö, och har tidigare bott i Paris där hon också jobbade som frilanskorrespondent för TT.
Foto:Moa Dahlin
Torun Börtz är journalist på YA, med tjänst på Simrishamnsredaktionen. Hon är född 1967 i Malmö, och har tidigare bott i Paris där hon också jobbade som frilanskorrespondent för TT.

YA-journalisten Torun Börtz romandebut "När sista dörren stängts" är en bottenlöst mörkt drama om samtidens delade och orättvisa Paris. Kulturskribenten Camilla Carnmo läser en stark, engagerande och spännande historia.

Torun Börtz

"När sista dörren stängts"

(Bucket List Books)

Jag och många andra svenskar vill gärna leva kvar i förgången tid och se Frankrike i ett förklarat skimmer av ost, vin och pratiga filmer. Du vin, du pain, litteratur och filosofi, bildning och kultur.

Men det finns andra sidor av Frankrike också. Givetvis. Ruttna sidor, det har nog ingen kunnat missa. Rasism, segregering, orättvisor och skenande klassklyftor. Djupgående och svår fattigdom. Farlig fattigdom.

Detta skriver journalisten och författaren Torun Börtz om i sin roman "När sista dörren stängts". En hård titel på en skoningslös berättelse som börjar i misär och sedan bara sjunker allt djupare ner i ett elände utan slut.

Nedjma från Nordafrika (Algeriet?) bor med sina två tonårsbarn i Paris yttersta utkant. De trängs i ett litet rum i ett skitigt och nedgånget hotellrum ovanpå en fyllebar som drivs av en hänsynslös fransman som tjänar grova och olagliga pengar på att utnyttja människor utanför samhällets sociala kontroll.

Det har gått några år sedan Nedjma lämnade barnens pappa efter grov och eskalerande misshandel. Nu går hon, outbildad, icke–vit kvinna, från det ena usla jobbet till det andra och från det ena svarta hyreskontraktet till det andra. En liten osynlig kugge i ett skuggsamhälle som ingen vill se. En av alla de som städar våra kontor, packar våra varor, steker våra hamburgare.

Nu jobbar hon som timanställd städerska om nätterna. Barnen går i skolan och gör så gott de kan. På kvällarna får de klara sig själva, ovanpå baren, med löfte till mamma att inte lämna sitt rum. Familjen går inte hungrig, men så mycket mer än så är det inte. Och finns heller inga utsikter att bli, hur mycket Nedjma än stretar på. Det finns inget att ta avstamp ifrån för att ta sig vidare. Och i stället blir det oändligt mycket värre.

Torun Börtz har bott i Paris i flera år och rapporterat bland annat till TT därifrån. För några år sedan skrev hon en reportagebok om upploppen i Frankrikes förorter, "Betongen brinner". Hon kan alltså sitt ämne och hon har något hon vill säga med sin roman. Stundtals hamnar budskapet i vägen för berättelsen och då blir det platt och övertydligt. Likaså har jag lite svårt att hänga med i en del hastiga svängningar i händelseförloppet.

Spännande är det ändå, särskilt gillar jag skildringarna av skurken i dramat, ett riktigt ärkesvin, kanske med en och annan kliché för mycket och ganska onyanserat, men ändå levande gestaltad. Över huvud taget är detta ett genomgripande drag i boken, att den ömsom fängslar, ömsom haltar till och puttar ut läsaren från fiktionens värld och påminner om att en faktiskt sitter och läser något som någon har skrivit.

Bokens första två tredjedelar känns mest genomarbetade och sammanhållna, det är framför allt i bokens sista del, där det händer väldigt mycket på kort tid, som det blir knepigt att hänga med.

Men här finns mycket fint, som miljöbeskrivningar och fint fångad känsla av att leva utsatt, utan minsta marginal, och vad det gör med en människa, som på sätt och vis väger upp bristerna.

Torun Börtz har skrivit en bottenlöst tragiskt bok om en av vår tids stora orättvisor. Det handlar om fattigdom och rasism, utnyttjande och orättvisor i Paris, men det hade kunnat utspela sig nästan var som helst.