Kultur o Nöje

Amos Oz om förräderi och tvivel

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Amos Oz.

Gjorde Judas rätt? Är staten Israel värd alla offer? Amos Oz för vindlande resonemang i romanen "Judas". Ett styrkeprov av en gammal mästare, tycker Ingrid Elam

Judas

Författare: Amos Oz

Översättning från engelska: Rose-Marie Nielsen

Förlag: Wahlström & Widstrand

Säg Judas Iskariot och de flesta tänker genast ”förrädare”. Men Schmuel Ash kan inte sluta grubbla över varför Judas hängde sig när Jesus dött på korset. Judas, resonerar Ash, var i själva verket den förste och siste kristne, han trodde på Jesus och pekade ut honom för att han skulle korsfästas, stiga ner från korset och därmed bevisa att han var Guds son. När Jesus istället dog efter att ha utropat ”min gud, min gud, varför har du övergivit mig”, insåg Judas att han har haft fel, Jesus var bara en människa. Men historiens facit visar att Judas gjorde rätt, utan honom ingen korsfästelse och utan kors ingen kristendom.

Så kan man hålla på och vrida och vända; för Ash kompliceras saken ytterligare av att han själv är jude i Israel 12 år efter statens tillkomst och 15 efter Förintelsen. ”Judas” är närmast synonymt med jude för de kristna, ett antisemitiskt skällsord, att vara jude och syssla med honom är suspekt. Ash envisas dock med sitt grubbel, även sedan hans flickvän lämnat honom och han tvingats avbryta sina bibelstudier. Han får tillfälligt jobb hos Gershom Wald, en äldre bildad herre som behöver någon att prata med. I huset bor även Walds svärdotter Atalia en tyst och respektingivande vacker änka i 40-årsåldern.

Dessa tre befolkar Amos Oz roman ”Judas”, ett kammarspel med ytterligare två figurer, döda men ytterst närvarande: Atalias far och hennes make, Walds son. Båda har drabbats av staten Israels tillkomst, fadern för att han var emot att bilda en stat och därför blev persona non grata, och maken för att han trots att han var frikallad frivilligt gick ut i det Israel kallar självständighetskriget och dödades. Mellan dessa två extremer lever de tre i huset, med sina förluster, sitt tvivel och sina övertygelser.

Romanen utspelar sig under några månader runt årsskiftet 1959/60 i Jerusalem, men det handlar som alltid hos Oz om då och nu samtidigt. Han skriver Israels historia så som de ryska 1800-talsförfattarna Tolstoj, Gogol eller Tjechov skrev Rysslands historia: slagfältet, storpolitiken och härskarna mullrar avlägse,t men den stora världen speglas i den lilla, det gripbarare historiska dramat pågår i familjen, mellan människor som åtrår och avundas, gläds och sörjer och framför allt pratar, pratar. Samtalen både döljer och avtäcker det förflutna, vad som faktiskt hände kommer fram först efterhand, om någonsin. Vi som läser vet att historien inte tog slut 1960, våldet har fortsatt, liksom de olösta konflikterna.

Ash har många släktingar i Oz romanvärld, han är en handfallen ung man som snubblar omkring i tillvaron just för att han inte tittar nedåt där han går utan uppåt där hans drömmar svävar. Han åtrår Atalia, en i raden av mogna kvinnor hos Oz som väcker yngre mäns längtan men som vänder sig bort och värnar sin ensamhet. Några gånger förbarmar hon sig över Ash och tar honom på långa tysta promenader genom ett vintrigt Jerusalem som för att visa honom att det finns en värld utanför studerkammaren. Hon kan inte komma över 1948 år katastrof och till skillnad från männen vägrar hon prata om den. Hon och många kvinnor hos Oz liknar modern i den självbiografiska romanen ”En berättelse om kärlek och mörker”.

Men mellan Ash och Wald pågår samtalet, någon gång avbrutet av en måltid, maten är alltid viktig men enkel hos Oz, livets nödtorft för både kropp och själ. Trots att framför allt Wald ibland blir monologisk, på gränsen till föreläsare, fängslar Oz roman ändå oavbrutet eftersom det som sägs är en så självklar del av persongestaltningen. De tre är särpräglade personligheter med individualiserade sätt att tala, jag lyssnar uppmärksamt på dem eftersom de pratar – eller tiger – om svåra ting och inte har självklara svar. Och den stora fråga de kretsar kring är om förrädaren i själva verket kan ha verkat för det goda, medan den trosvisse visar vägen till katastrof. Staten Israels tillkomst var ur palestinsk synvinkel just en katastrof och kallas också så, Al naqba.

Inte ens Wald, som är den som starkast försvarar Israels tillkomst och offren på vägen dit, är till sist utan tvivel. Var det hans tro som fick hans son att gå ut och dö i strid, var han en Abraham som offrade sin Isak? Och är Israel värt detta och alla andra offer? Oz ger inga svar, bara frågor och vindlande resonemang. När Ash till slut måste lämna huset tar detta samtal slut – men alla frågor är kvar. Det är ett nytt styrkeprov av den gamle mästaren.

Fakta

Amos Oz

Amos Oz är en israelisk författare född 1939. Han debuterade på 1970-talet har en lång rad böcker bakom sig. Med den stora och delvis självbiografiska romanen ”En berättelse om kärlek och mörker” (2005) vann han en stor läsekrets och essän ”Hur man botar en fanatiker” (2006) har delats ut i svenska gymnasieskolor i 650 000 exemplar.

Första meningen i ”Judas”: ”Här följer en berättelse från vinterdagarna i slutet av 1959 och början av 1960”.

Visa mer...