Kultur o Nöje

Är fanatism en psykiatrisk diagnos?

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Mediebevakningen av rättegången 2011 mot de män som åtalades för att ha planerat att mörda Lars Vilks var stor. Här ses en av de åtalade i vit skjorta.
Foto:BJÖRN LARSSON ROSVALL
Mediebevakningen av rättegången 2011 mot de män som åtalades för att ha planerat att mörda Lars Vilks var stor. Här ses en av de åtalade i vit skjorta.

Män, nästan enbart män, är det som författaren och juristen Jesús Alcalá möter när han läser en mängd protokoll i terrormål. Män som stödjer våld, män som går igång på våld. Och män som får stöd av organisationer som får statsbidrag. Det här är den tredje och avslutande delen i hans serie om terrorism.

Göteborg, september 2011. Tre knivbeväpnade män är på väg för att döda Lars Vilks. Vad de inte vet är att polisen skuggar dem. Den ene mannen, Tareq, är ordförande för Göteborgs Mångkulturella Ungdomscenter. Den andre, Samir, är idrottsledare vid samma Ungdomscenter. Den tredje, Abdul, besöker ofta Bellevuemoskén som ligger granne med Ungdomscentret.

De tre männen grips innan de hinner fram till Vilks. De förnekar brott. Knivarna bar de för att kunna försvara sig ifall någon ville bråka med dem. Och även för att skära köttet vid det kommande kvällsmålet.

Efter gripandet undrar förhörsledaren över det femtiotal filmer som hittats i Tareqs dator, filmer som hyllar jihad och självmordsbombare och al-Shabaab. Har Tareq laddat ned dem?

Det är ju så, säger Tareq, att han jobbar med ungdomar som ”brukar kolla på sådana saker”. Han vill veta vad ungdomarna ser.

Sådana saker är till exempel filmen ”en aktivitetsdag för martyrskap” eller dokumentären som skildrar hur al-Shaabab besöker somaliska skolor och lär barnen bruka vapen och förbereda sig på martyrskap. Filmen ”Barnens jihad” finns också i Tareqs dator, den handlar om en pojke som manar till mord på icke-muslimer. En annan film heter ”Kvinnans stolthet” och beskriver den stolthet änkor efter självmordsbombare känner.

Förhörsledaren är skeptisk. Så många filmer – och så grymma! Jo, medger Tareq, men ungdomarna skickar honom filmerna för att han ska säga om det är ok att se dem.

Men uppmaningarna till attentat och till att ”slakta” Lars Vilks – är det också ”sådana saker” som ungdomarna vill att Tareq ska kolla?

Ja, säger Tareq, så är det.

Tareqs hustru kom till Sverige som spädbarn. Hon och Tareq gifte sig här i Sverige, på ”islamskt vis”, när hon var femton. Nu tar hon hand om parets treåriga dotter och arbetar också som tolk åt kommunen. Polisen förhör henne upplysningsvis, som icke misstänkt.

Känner hon till filmerna? Hon kan inte säga säkert men några filmer har hon nog sett och några inspelade föreläsningar har hon lyssnat till. Också den om belöningen på 150000 dollar till den som ”slaktar” Vilks? Hon minns inte. Men det är inte brottsligt att se och lyssna på sånt.

Nej, det är inte det.

En ännu större samling filmer, sånger om martyrskap och självmordsattentat och föreläsningar om plikten att döda Vilks hittas hos en annan av de gripna. Abdul minns inte riktigt vad han sett och lyssnat på. Hans hustru medger däremot att hon och Abdul tillsammans har lyssnat på föreläsningarna. Hon uppskattade dem men säger att hon är emot våld. Hur Abdul ställer sig till jihad vet hon inte, hon har inte frågat honom. Vad hans vänner tycker vet hon inte heller. Hon umgås inte med män, hon träffar bara sina väninnor.

Tingsrätten dömer männen för brott mot knivlagen men inte för förberedelse eller stämpling till mord. Rätten menar visserligen att mycket talar för att de tre männen tänkt sig att knivmörda Vilks. Dock, uppsåtet till just mord var inte helt styrkt.

Efter domslutet skickar Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén ut ett pressmeddelande. Domen är ett i raden av exempel på godtyckliga och undermåliga terroråtal mot muslimer. För svenska muslimer utgör Lagen om terrorbrott ett ”svenskt Guantanamo”. Muslimer åtnjuter ingen rättssäkerhet. Chefsåklagaren Agnetha Hilding Qvarnström borde entledigas, hon driver ogrundade terroristutredningar mot muslimer.

Bakom Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén står namnkunniga talespersoner för etablerade och statsfinansierade organisationer som Afrosvenskarnas riksförbund, Svenska muslimer för Fred, Sveriges unga muslimer. Dessa organisationer anlitas ofta som diskrimineringsexperter av myndigheter och statliga utredningar. Också kulturminister Alice Bah Kuhnke har efterfrågat kommitténs synpunkter.

Andra belägg för att Sverige är ett Guantanamo för svenska muslimer har kommittén också hittat. Till exempel har Sverige förhållit sig likgiltigt till hur svenske medborgaren Munir Awad i Somalia anhållits som misstänkt terrorist. Om svenska statens delaktighet i hetsen mot Awad har kommittén både gett ut en rapport och hållit ett seminarium där Awad själv talade. Seminariet hölls i oktober 2010, ett par månader innan Awad och fyra andra män greps i Danmark. Männen hade planerat att ta sig in på Jyllandsposten och ”meja ner så många som möjligt”. Awad dömdes senare till 12 års fängelse.

I mars 2016 håller Säpo förhör med tjugoårige Rami, misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Han har tillverkat en bomb av samma typ som den självmordsbombaren i Stockholm använde. I Ramis dator har polisen hittat mängder av IS- och al-Quaida-dokument. I ett av dem uppmanas till attentat mot judar i Europa. I ett annat görs klart att det är rätt att ”döda européer, särskilt fransmän”. En ”europés blod är som en hunds blod – orent”.

Polisen hittar också ljudfiler med IS:s nationalsång ”Utan martyrernas blod blir det ingen seger” och med hyllningar till dem som gjorde upp räkningen med Charlie Hebdo och på Bataclan. Därtill finns en filmad avrättning av 22 män som står på knä, bakbundna.

Förhörsledaren frågar vad Rami tänker när han ser sådana filmer.

”Ingenting.”

”Ingenting?”

”Nej, ingenting.”

Men blir inte Rami berörd på något sätt?

”Alltså det har inte med mig att göra. Jag bryr mig faktiskt inte.”

”Hur kommer det sig att du inte bryr dig?”

”För att det inte har med mig att göra.”

”Men det är ändå personer som blir avrättade.”

”Det finns väl massor av sånt.”

”Ok. Du tycker inte att det är obehagligt eller?”

”Inget speciellt.”

Rami fick genomgå rättspsykiatrisk undersökning. Inför sådan grymhet och likgiltighet för andras liv står vi handfallna. Vi vill tro att den som förespråkar bestialiskt våld mot dem som inte tänker ”rätt” måste vara sjuk. Det är den enda slutsats som är uthärdlig.

Den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism har utarbetat ett så kallat strategiskt dokument, tänkt som grund för förebyggande insatser gentemot grupper och enskilda med ”riskbeteende”. Psykiatrin tillmäts stor vikt och ska ”identifiera de som är i riskzonen att radikaliseras”. En arbetsgrupp håller på att ta fram riktlinjer för hur personal inom psykiatrin ska förfara när det finns misstanke att patienter är eller är nära att bli våldsbejakande extremister.

Men Yassin Ekdahl, ansvarig psykolog hos den nationella samordnaren, framhåller att personalen inte ska bli informanter. Istället ska psykiatrin ”skydda patienter som kan fara illa på grund av psykisk ohälsa eller sårbarhet och som riskerar att rekryteras eller radikaliseras”. För, säger Ekdahl, studier visar att många som anslutit sig till extremism tidigare haft kontakt med BUP och/eller psykiatrin. De är ”sårbara individer”.

Stor betydelse tillmäts också samarbetet med ideella organisationer. Kommunerna ska träffa samverkansöverenskommelser med bland annat invandrarorganisationer. Generösa bidrag bör ges till organisationer som arbetar mot våldsbejakande extremism. Dit räknas till exempel Svenska muslimer för fred, Afrosvenskarnas riksförbund, Sveriges unga muslimer och Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén.

Vidare ska genusperspektivet vägas in. Detta eftersom de våldsbejakande extremistiska grupperna i huvudsak utgörs av pojkar och män ”som av ideologiska skäl kan motsätta sig jämställdhet”.

Jag har studerat ett femtiotal svenska och utländska terrormål och känner mig tveksam till slutsatserna i det strategiska dokumentet. Är fanatism en psykiatrisk diagnos? Är brist på medkänsla en sjukdom? I vanliga, sekulära, våldsbrott har man alltmer frångått att döma till rättspsykiatrisk vård. Har vi en annan syn på religiöst betingat våld?

I alla de förundersökningar och rättegångsprotokoll jag tagit del av figurerar män, ja nästan alltid män, som faktiskt gillar våld. Som blir höga på våld. Och bakom dessa män står ofta kvinnor som inte bara överser utan är införstådda med utförda eller tänkta terrorhandlingar och som, oavsett, anser att mäns handlingar inte kan ifrågasättas av en kvinna.

Jag ser människor som självklart delar in människor i rättrogna och otrogna, där de otrogna inte har förtjänar liv och människovärde. Och jag finner det oroande att statsbidrag ges till organisationer som antas arbeta mot våld och extremism men som faktiskt intar en hållning som främjar extremism – nämligen att svenska muslimer är diskriminerade, offer. Offer som har rätt till revansch.

I en av förundersökningarna figurerar ett brev skrivet av den höggravida hustrun till en man som beslutat sig för att delta i jihad och bli martyr. Brevet riktar sig till en väninna:

”Mona, en sak har oroat mig djupt. Jag har hört saker som får mig att tvivla om var du står i fråga om jihad och Mujahideen… Det är vad du sa när vi pratades vid i telefon, du sa ”Må Allah göra så att din man inte reser [till al-Shabaab i Somalia]… Vi båda vet att Jihad idag är en fard´ayn [en helig plikt]”.

Kvinnan blev aldrig åtalad. Mannen blev det, ett åtal som Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén ansåg obefogat och diskriminerande.

FOTNOT: Munir Awad är dömd för terrorbrott i Danmark. Andra namn i texten är fingerade.

Artikelserie - del 3

Terrorism, våld & vardag

I tre artiklar tränger författaren och juristen Jesús Alcalá in i aktuella frågor om terrorism, bödlar och offer, anhöriga och barn. Hur bemöts de skyldiga, hur hanteras terrorismens gärningar? Går det att förstå klivet över gränsen, från en vardag i Sverige till bestialiska handlingar i Syrien eller andra länder?

Del 1: Terroristmålet i Göteborg – halshuggning och vardagsliv

Del 2: 17-åriga Aiya – terrorist eller offer?

Del 3 (idag): Män som går igång på våld.

Visa mer...