Kultur o Nöje

Brutalitet som kräver mod

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Jörgen Gassilewski undviker skickligt att reducera sin berättelse om folkmordet till svartvit moralism.
Foto:

Jörgen Gassilewskis nya roman ”Hastigheten” berättar historien om folkmordet i Rwanda. Naima Chahboun har läst en bok som gör det obegripliga begripligt.

Hastigheten

Författare: Jörgen Gassilewski

Förlag: Albert Bonniers

Jörgen Gassilewski är främst känd som poet, men debuterade som prosaförfattare 2006 med den halvdokumentära romanen ”Göteborgshändelserna”. I sin nya roman ”Hastigheten” spänner Gassilewski bågen på nytt mot en internationell politisk scen präglad av svåröverskådliga förlopp, maktlösa institutioner och decentraliserat våld. Huvudpersonen Marie-Louise föds i Rwanda 1975. Hon är tutsi från en akademikerfamilj, men då hennes föräldrar mördas bryter hon kontakten med sina syskon och flyttar ihop med hutun och cykelreparatören Félicien. När folkmordet inleds i april 1994 går Félicien med i milisen. Tretton år senare ställs Marie-Louise inför rätta för mordet på sin grannes femåriga dotter.

Att som svensk författare utan egen erfarenhet av krigets fasor skriva berättelsen om ett folkmord där en miljon människor miste livet inom loppet av några månader är ingen självklarhet. Ansatsen kräver både mod och fingertoppskänsla. Genom att låta sin huvudperson bli både offer och förövare i folkmordet undviker Gassilewski skickligt att reducera sin berättelse till svartvit moralism. I skarp kontrast till den kategoriska indelningen i hutu eller tutsi är Marie-Louises identitet rörlig och undflyende, vilket understryks av textens ständiga växlingar mellan de olika pronomina ”jag”, ”du” och ”man”. Samtidigt skapar bokens uppbrutna kronologi och fragmentariska berättarstil en känsla av oöverskådlighet, att befinna sig mitt i skeendet.

Merparten av romanen berättas ur ett starkt beskuret inifrånperspektiv, där Marie-Louise återger förloppet från sin egen synvinkel. Vid bokens mitt bryts dock berättelsen av ett kapitel som närmast kan beskrivas som en synopsis över romanen, där läsaren tillåts pusta ut och överblicka händelserna från ett fågelperspektiv. Samma historia återberättas alltså två gånger, dels med subjektiv inlevelse, dels med objektiv distans. Gemensamt för de två versionerna är dock att de framställer det bestialiska mord Marie-Louise begår utan referens till avsikter och motiv. Istället för att söka psykologiska orsaker koncentrerar sig Gassilewski på kroppen och dess rörelser. I förklaringens ställe träder en detaljerad beskrivning där själva handlingen i sig blir orsaken och skillnaden mellan subjekt och objekt löses upp.

Varför mördade Marie-Louise flickan? Därför att hon var rädd. Därför att hon sett sina föräldrar mördas. Därför att hon smittats av den avhumaniserande politiska diskurs som utmålade tutsier som kackerlackor. För att visa lojalitet med sin make. För att rädda sitt eget skinn. En mängd tänkbara förklaringar infinner sig, ändå lyckas ingen av dem göra Marie-Louise agerande begripligt, knappast ens för henne själv. Och kanske låter sig omänskliga handlingar helt enkelt inte fångas av det språk som vanligtvis beskriver mänskliga motiv? Kanske är vi i fall som dessa utelämnade till fysikaliska termer som kraft eller hastighet? Just genom att avstå från förklaringar, att visa fram det obegripliga som obegripligt, lyckas romanen förmedla en bild av folkmordets gränslösa brutalitet.