Kultur o Nöje

Dags att börja ifrågasätta att nationen binds till härkomst

essä
Drottning Silvia och kung Carl XVI Gustaf högtidlighåller att kungen har suttit 40 år som statschef. Året var 2013.
Foto:

Lördagen 30 april fyller kung Carl XVI Gustaf 70 år, och statsvetaren Cecilia Åse tar oss med till det politiska spelet som behöll Sverige som en monarki men med en statschef med begränsad makt. Men nu, menar hon, är det hög tid att utmana de konstruktioner som förbinder nation med biologi.

Artikeln publicerades 30 april 2016.

2016 har utropats till kungligt superår. Två barnafödslar samt dop under våren, kungens 70-årsdag i dag och rubinbröllopet mellan honom och drottning Silvia i juni. En mängd direktsändningar, minnesbilagor och bäbisfotografier, följer av dessa händelser. Uppenbarligen har kungahuset som samhällsinstitution fått långt mer genomslag än arkitekterna bakom Torekovskompromissen kunde förutse. Monarkin blev inte bara den plym som Olof Palme ville.

När arbetet med att förnya den svenska författningen påbörjades på 1960-talet, framstod en partiöverskridande uppgörelse om statsformen som mycket angelägen. Grundfrågan – om landet skulle förbli en monarki eller övergå till republik – lyftes därför ut ur den första etappen av förändringsarbetet. Mellan 1969–1971 fattades beslut om att ersätta tvåkammarriksdagen med en enkammarriksdag och att införa fyraprocentsspärren. Först 1975 var författningsarbetet slutfört. Då kunde stadgandet från 1809 om att konungen äger att allena styra riket, ersättas med den nya regeringsformens portalparagraf att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”.

För männen i grundlagsberedningen – ja, det var bara män som utarbetade författningsförslagen – hängde statskicket samman med regeringsbildningen. En av stötestenarna var vem som skulle föreslå statsminister. Borde det även i fortsättningen vara kungen eller skulle uppdraget överföras till någon annan? Om så, till vem, och hur skulle den personen utses?

Genombrottet kom vid ett arbetsmöte i Torekov i augusti 1971. Huvudpunkterna i överenskommelsen var att Sverige förblev en arvsmonarki, men att statschefens uppgifter starkt begränsades. Såväl uppdraget att föreslå statsministerkandidat för riksdagen, som att vara ordförande vid regeringens sammanträden och agera överbefälhavare, lyftes bort från statschefsämbetet. Istället uppgraderades riksdagens främste företrädare, talmannen, och den verkställande makten samlades hos regeringen.

Kvar efter Torekovskompromissen blev alltså en statschef med endast ceremoniella uppdrag. En konstitutionell krusidull, som en av dåtidens debattörer uttryckte det. Hur kom det sig att detta blev lösningen? Varför lät man landet förbli en arvsmonarki samtidigt som statschefen fråntogs nästintill alla sina tidigare befogenheter och uppgifter?

En viktig bakgrund till överenskommelsen om statsskicket var en uttalad politisk vilja att komma överens i grundlagsfrågor. Medlemmarna i grundlagsberedningen, såväl som ledande företrädare för socialdemokraterna och de borgerliga partierna, var överens om att enas kring utformningen av den nya författningen. Hårda debatter och uppslitande strider skulle undvikas.

Oenighet och konflikt bör undvikas i just författningsfrågor, är en vanlig uppfattning och framhålls ofta i samhällsdebatt och politiskt tänkande. I en demokrati måste vi vara överens om reglerna för hur vi hanterar vår oenighet, det vill säga att vi tycker och tänker olika i viktiga frågor. Idén är att grundlagarna – demokratins spelregler – bör stå över ideologi, partistrategi och meningsmotsättningar.

När den nya regeringsformen diskuteras i riksdagen i juni 1973, framhåller politikerna mycket riktigt att de är eniga. Det är en debatt där polemik och uttalade åsiktsskillnader – Vänsterpartiet Kommunisterna undantaget – i stort sett saknas. Statsminister Olof Palme understryker värdet av att man uppnått enighet i grundläggande frågor och moderatledaren Gösta Bohman menar att en grundlag inte kan skrivas av ett enstaka parti utan måste förena nationen.

I riksdagen var man mer överens om att man var överens, än man egentligen var överens om värdet av att behålla arvsmonarkin. Tydliga principiella ställningstaganden och sakargument till förmån för denna statsform saknas. Argumentationen är i huvudsak väldigt defensiv: Arvsmonarkin betraktas inte som eftersträvansvärd – ingen skulle föreslå att införa den om den inte fanns – men den bör ändå inte avskaffas.

I grundlagspropositionen anger socialdemokraten och justitieministern Lennart Geijer att han inte kommer att gå närmare in på argument för eller emot monarki eller republik eftersom ”konungadömets bevarande idag är en given utgångspunkt vid utformningen av en ny författning, om författningen ska få önskvärt stöd i riksdagen och folkopinionen.” Talet om en given utgångspunkt återkommer och upprepas flera gånger i de påföljande riksdagsdebatterna.

Det finns flera förklaringar till bristen på kritisk debatt och ifrågasättande i riksdagen. Oviljan att göra statsskicket till en politisk stridsfråga är en sådan, liksom rädslan för att visa sig oense i grundläggande författningsfrågor. Dessutom ville många, framförallt socialdemokrater, undvika att republik och monarki ställdes emot varandra som tydliga alternativ. Det fanns en utbredd rädsla att förlora röster om statsskicket blev en valfråga. Socialdemokraternas motsägelsefulla inställning sammanfattas väl i ett citat av Tage Erlander: ”Visst är jag republikan men därmed inte sagt att jag vill ha republik.”

Hos många republikaner fanns säkert också en tyst förhoppning om att monarkin skulle avskaffa sig själv. Den unge kronprinsen var ensam tronarvinge, eftersom den manliga tronföljden ännu inte avskaffats. När han i september 1973 tillträder som statschef, och några år senare gifter sig och får barn, kommer alla sådana förhoppningar på skam.

Arvsmonarkins grundbult är det faktum att ämbetet som statschef förs vidare mellan generationerna inom en utvald släkt. Konsekvensen är att dessa människors livsval, familjebildning och barnafödande påverkar möjligheterna att förändra statsskicket. I Sverige infördes könsneutral tronföljd 1980 och samtidigt begränsades successionsrätten till Carl XVI Gustafs bröstarvingar.

Genom de senaste årens kungliga äktenskap och barnafödslar, framstår tronföljden som väl säkerställd. Under 1960- och 1970-talen oroade sig politikerna för att Gustaf VI Adolf skulle uppfatta begränsningarna av monarkens uppgifter som en personlig kränkning och ta illa vid sig. På samma sätt kommer framtida grundlagsdebatter att påverkas av de kungligas personliga relationer och barnafödande. Utrymmet för en förutsättningslös och principiell diskussion minskar.

När männen bakom den svenska författningen ingick Torekovskompromissen, och bestämde sig för att behålla en formellt maktlös monark, begränsades samtidigt möjligheten till framtida förändringar av den svenska demokratins grundläggande spelregler. Kompromissen gjorde i själva verket republikanerna en björntjänst. När statschefsämbetet nästan tömts på innehåll blir arvsmonarkin svår att ifrågasätta. Varför avskaffa en institution som inte har något formellt politiskt inflytande? Varför uppröras över ärftligheten när monarken ändå är maktlös?

I förarbetena till grundlagen är det dock tydligt att statschefens viktigaste uppgift inte är de statsceremoniella uppdragen, som att öppna riksdagen eller att sitta ordförande vid utrikesnämndens sammanträden. Det allra viktigaste och överordnade uppdraget är att symbolisera nationen. I utredningstexten anges att statschefen ska vara en samlande representant och symbol för landet. Statschefen ska stå över politiken och symbolisera det som förenar medborgarna, nämligen den nationella tillhörigheten.

I dessa resonemang är nationen något självklart opolitiskt och gott. Samtidigt kopplas nation till börd och sociala hierarkier, samt till föreställningar om biologiskt ursprung. I den statliga utredningen om kvinnlig tronföljd från 1977, framhålls att just det ”kungliga blodet” och kronans avgränsning till en viss kunglig ätt, borgar för att kung eller regerande drottning ska kunna inta en opartisk ställning och bli en nationell symbol.

En konsekvens av Torekovskompromissen är alltså att vi idag har ett statsskick där biologisk härkomst – ytterst genetiskt arv – symboliserar nationen. Det är just i kraft av sin härstamning som den svenska grundlagen ger Carl XVI Gustaf och hans efterkommande mandat att vara symboler för landet.

Givetvis finns ett värde i att vara överens om de grundläggande spelreglerna för svensk demokrati. Detta får dock inte stå i vägen för en kritisk diskussion av författningskonstruktioner som förbinder nation med biologi – vilket placerar nationen bortom demokratin. Föreställningar om blodsband som villkor för nationell tillhörighet måste utmanas, kritiseras och politiseras. Kan vi inte få ett demokratiskt superår istället – till brädden fyllt av reflektion, diskussion och politiskt tänkande?