Kultur o Nöje

De virtuosa galenpannornas afton

Ystad ,
Anne Niepold , Nicole Johänntgen och Julie Campiche under lördagens konsert med Sofia II.
Foto:
Eddi Reader och Scottish Jazz Orchestra.
Foto:

YA:s recensent Bengt Eriksson hade stora förväntningar på saxofonisten Nicole Johänntgens projekt Sofia II. Han var inte besviken efter lördagens konsert. Han förstummades av japanska pianisten Hiromis återkomst till Ystad, nu med harpisten Edmar Castañeda från Colombia.

Artikeln publicerades 6 augusti 2017.

Förväntningarna är stora efter förra och första gången (det var 2015) som Nicole Johänntgen presenterade sitt ”Sofia Project” på Ystads jazzfestival. Nu har hon satt ihop ”Sofia II” med sex kvinnliga musiker och sig själv som orkesterledare. Nya musiker från olika länder, ingen var med förra gången, förutom Nicole då.

Lite annorlunda jazzinstrument också. Nicole Johänntgens saxofoner spelar ihop med bland annat Sanskriti Shresthas tablatrummor, som både smattrande och bumpande inleder Johänntgens komposition ”Ystad I”. Hon kommer från Nepal, sitter på en liten kudde på en upphöjning och spelar tablas.

Så tillkommer trumset, spelat av Sophie Alloway (England), och kontrabas, spelad av Lisa Wulff (Sverige), innan Johänntgens saxofon börjar spela melodiska toner.

Nu enbart tabla och harpotoner, som Julie Campiche från Schweiz bearbetar med elektronik så att harpan inte låter som en harpa. Belgiskan Anne Niepold spelar liksom bredvid, en extramelodi jag tycker låter folkmusikalisk, på knappdragspel och Charlotta Andersson (också Sverige) fyller på med tysta-tysta elgitarrklanger.

I en egen låt visar Niepold att jag hade rätt: nånslags folkmusik över gränserna mellan Belgien och Frankrike. Medan Andersson i sin låt, ”Malmö”, lägger klirrande stämningar av elgitarrtoner.

Och vilka solon: spröd harpa, för Campiche kan också spela sprött, Niepolds folkmusikjazzavantgardistiska dragspelssolo och Anderssons elgitarrsolo som går från ljust till distat på ett par toner. Samt Johänntgens saxsolon, än melodiska och vackra, än småbrökiga.

Genre: tidigare ohörd, varje musiker tar toner och rytmer med sig till sitt musikaliska hörn på jorden.Mer innehållsrikt och yvigare än förra gången. Fast lika bra? Ja, minst lika bra!

Apropå denna helkvinnliga konsert kommer jag att tänka på en insändare som för någon dag sen fanns i YA angående öppningskonserten på årets jazzfestival. Monica Zetterlund hyllades av femtioelva män och en kvinna. Jag håller med insändarskribenten.

Kan ett storband med blott manliga musiker sägas vara ett fullt storband? Och det är en gåta hur en konsert till minne av Monica Zetterlund kan innehålla en säger en kvinna när det finns en hel rad svenska jazzsångerskor som inspirerats av Monica Z.

Denna fundering passar också bra på väg till den konsert där skotska sångerskan Eddi Reader sjunger till helmanliga Scottish National Jazz Orchestra. Så spelas det: kraftfullt. Alla blåser samtidigt.

Eddi Reader sjunger mycket bra. Men jazz? Nja, mer av folk- och konstsångerska än en sångerska med prefixet jazz-. Liksom Scottish Jazz Orchestra snarare är en underhållningsorkester än ett jazzband, nog bara i några solon som det låter jazz.

Det betyder inte att det är dåligt, inte alls. Men inte så spännande, rätt trist till och med. Lite eget blir det ändå, eftersom det är så skotskt. Reader sjunger skotska sånger, många av Skottlands ur-sångpoet Robert Burns. Som ”My Love Is Like A Red, Red Rose”, väl hans (näst) mest kända.

Bäst när hon sjunger lugnt och stilla fast inlevelsefullt till enbart piano, innan blåset går igång igen, eller skojar l fräckt sexigt i en skotsk music hall-sång.

Dan Berglunds kontrabas är tung som en pålningsmaskin och Morten Lunds trummor en motor bredvid, Jukka Perkos saxofon omfamnar manligt fast ömt och Jan Lundgren spelar både jazzigt, tyngre och mjuka, innerligt melodiska toner på pianotangenterna.

Nu är jag på konsert med Jan Lundgrens Potsdamerkvartett. Tappat räkningen på alla gånger jag upplevt pianisten Lundgren på Ystads jazzfestival men hans register blir större för varje gång. Underbart samspel också mellan Lundgrens piano och Perkos saxofon, så nära som i dans både i ”Number 9” (numret på huset där Lundgren bor ) och ”The Poet” (tillägnad Jacques Werup). Sistnämnda låt pendlar mellan mjukt och – ja, faktiskt – uppror.

Berglund kan dessutom spela melodiskt på basen, Lund fjäderlätt på trummorna och Perko lite mer brutalt, nej, inte mycket men lite, på saxen. Och så flera sensationella bassolon, inom och utom jazz, och ett orkansolo på trummorna. Samt – !!!! – en aning fri form i extranumret. På en Jan Lundgren-konsert! Oj! Wow! Live-cd beställs direkt!

Lördagen avslutas med två musikaliska galenpannor (ordet ska läsas i dess mest positiva betydelse): japanska pianisten Hiromi återvänder till Ystad, nu med harpisten Edmar Castañeda från Colombia. Hennes pianotoner kan singla mjukt som körsbärsblommor men hans elförstärkta harpa – han spelar, slår och dänger – får också Hiromi att smocka till tangenterna så att hon lyfter från pianostolen.

Ett par virtuoser improviserar ihop och ler åt varandras tilltag. Nu, i ”Jaco”, börjar Castañeda att spela elbas på harpan.

Fakta

Konserterna, lördag

Nicole Johänntgen, ”Sofia II”, Ystad Saltsjöbad,

Eddie Reader med Scottish National Jazz Orchestra, Ystads teater,

Jan Lundgren Potzdamer Quartet, Ystads teater .

Hiromi Duet: Featuring Edmar Castañeda , Ystads teater .

Visa mer...