Kultur o Nöje

En kväll med autenticitet och storytelling

Ystad ,
Vem som leder Al Fosters kvintett är det ingen tvekan om, enligt YA:s recensent.
Foto:
Oskar Stenmark & Piatruba
Foto:

YA:s recensent Sven Bjerstedt skriver om tre torsdagskonserter från jazzfestivalen i Ystad: Oskar Stenmark & Piatruba, Al Foster Quintet och Al Di Meola.

Artikeln publicerades 4 augusti 2017.

Att spela jazz, det handlar om att vara autentisk. I förhållande till vad? Den musikaliska traditionen man verkar i, det kulturella och sociala sammanhanget man ingår i – eller helt enkelt sig själv? Det korta men krävande svaret är: allt detta! Och varför? För att kommunicera historier som angår. Tre torsdagskonserter gav en fin provkarta på hur jazzmusik i dag kan förhålla sig till autenticitet och storytelling.

Den bekymrade hembygdsvännen Karl-Erik Forsslund ondgjorde sig 1930 över jazzens ”jamande banjo och skrällande saxofon – är det instrument för svenskar? Skola de överrösta och tränga ut […] vallhorn, näverlur och träpipa?” Tja. Att jazzens språk duger för stories ur svensk folklore vet vi sen ett drygt halvsekel, tack vare Getz, Farmer, Gullin, Wallin, Hallberg, Johansson och andra.

På Scala-biografen möter vi nu Oskar Stenmark, djupt rotad i fädernesläktens månghundraåriga musikaliska arv från Gärdebyn. Vilka historier han kan berätta – muntligt men framför allt musikaliskt – och minsann om inte hans klara, rena flygelhornsspel emellanåt för tankarna till näverlurens klang!

Vi får höra flera av förfädernas låtar, som de fint och fiffigt harmoniserade ”Brudviken” och ”Vals efter Börjes Olle”. Repertoaren domineras av stilla vemod. Ett mäktigt, snarast filmiskt landskap breder ut sig i den högtidligt artikulerade ”Hornlåt”, med spännande klangbakgrunder. ”Brudhisslåt” och ”Gånglåt från Rättvik” blir tätt samfraserade, sorgmodiga ballader.

Trion Piatruba uträttar storverk med den enkla treklangsharmoniken. Det är pietetsfullt, modigt och skickligt. Tonspråket oscillerar mellan dur och moll, och i soloinsatserna minsann också ibland mellan Orienten och hembygden.

Just solona tillför flera dimensioner: Stenmark själv improviserar vackert och välstrukturerat, emellanåt kaxigt friskt och jazzigt ”outside”, basisten Linus Fredin fulltonigt melodiöst, och flyhänte pianisten Robin Skarin i raffinerat slingrande halvtonsornament, tyvärr med en isfrostig elpianoklang som inte riktigt vill gifta sig med de varma akustiska instrumenten. (Skola elpianon överrösta och tränga ut riktiga pianon?)

Vem som leder Al Fosters kvintett är det ingen tvekan om. Foster är en skönt oblyg trummis, som hela tiden stöttar, backar upp, pushar och lägger sig i. Som solist är han en melodiker i Max Roachs anda: logisk, välmöblerad, lätt och rolig att följa. Bandets hyllning till Charlie Parker innehåller rejäla utflykter i andra riktningar, men ur-bebop återkommer ändå som en någorlunda röd tråd.

Här bjuds dagens andra dos av smärtsamt vackra flygelhornsolon, denna gång exekverade av Freddie Hendrix. Att jazzmusik byggs av egen levd erfarenhet var Charlie Parkers credo: ”If you don’t live it, it won’t come out of your horn.” Det där kan man fundera över en kväll som denna. Hendrix spelar med hjärtat, i lyriska melodilinjer lika väl som i explosiva fyrverkerier. Jag tror honom i allt han kommunicerar.

Mike DiRubbo har en sympatiskt fet, fyllig altsaxton, och pianisten Adam Birnbaum är flink och mångkunnig. Båda har förstås också fattat vikten av musikens uttryck och innebörd. Men i mitt tycke fastnar de ibland i det egna väloljade maskineriet: de kan vara på väg att faktiskt berätta något angeläget, men så tappar de greppet om kärnan. Storyn kommer av sig när tonerna rinner fram alltför motståndslöst, med all möjlig musikteoretisk och instrumentteknisk smartness men utan tillräcklig sälta och svärta.

Torsdagskvällen kröns av berättelser med medelhavsklimat av Al Di Meola och Peo Alfonsi – bra annorlunda än New Yorks och Rättviks berättelser. Gitarrduons mix av delikat lyriska melodier och hetsigt dansanta, passionerade rytmer är händelsetät, med raska steg från finstämt till furiöst. Peo Alfonsi mejslar ut utsökta linjer över Al Di Meolas komp – och omvänt. Avslutande ”Mediterranean Sundance” är en höjdpunkt. Välplanerat och virtuost är det. Skönheten och intensiteten till trots blir det i längden enahanda. Kanske formar sig all musik i Di Meolas händer till i stort sett samma story?

Fakta

Ystad jazzfestival torsdag 3 augusti

Oskar Stenmark & Piatruba: ”Jazz på Rättviksmål” – Scala-biografen (flyttat från Hos Morten Café) kl 15.00

Al Foster Quintet: ”Tribute to Charlie Parker” – Ystads teater kl 20.00

Al Di Meola: ”Music of Di Meola, Piazzolla & Lennon–McCartney” – Ystads teater kl 23.00

Visa mer...