Kultur o Nöje

Galleri Thomas Wallner, Simris: "Polyfoni 4"

konst Artikeln publicerades
Love Lundell: "Island castle" (2016)
Mette Björnberg: "Powerplay" (2017)
Foto:
Emma Tryti: "Räv och hare" (2016)
Foto:
Disa Rytt: "Utan titel (diptyk)" (2017)
Foto:
Jakob Simonson: "Cerulian Blue, Falu Red" (2017)
Foto:

86 konstnärer på en och samma utställning? Kan det bli annat än kaos och ojämnt? Det kan det! Konstskribenten Carolina Söderholm imponeras av en inspirerande helheten på Galleri Thomas wallner när det är dags för final för satsningen "Polyfoni".

"Polyfoni 4, final"

Samlingsutställning med verk av 86 konstnärer

Visas på Galleri Thomas Wallner, Simris, till 23/4

Ruskigt bra - och överraskande välartat, är mitt första intryck. På Galleri Thomas Wallner samsas åttiosex konstnärer om ytan, och ändå uteblir kaos. Men så heter samlingsutställningen inte kakofoni utan "Polyfoni", ett musikaliskt begrepp för flerstämmighet.

Här möts landskap och geometrisk abstraktion, svällande skulpturer och tecknade collage, olja och silvertejp. Ett respektingivande antal av regionens mest intressanta konstnärer är på plats, medan andra kommer långväga ifrån.

Rimligen borde koncentrationen av ett åttiotal särpräglade konstnärskap generera en hel del friktion, galna infall och okontrollerade utfall. Men nej, nog väntar starka upplevelser på löpande band, men resultatet är hanterbart.

Möjligen kan det vara relevant att fundera över det välstädade intrycket. Är 2010-talets konstnärer för väluppfostrade? Överlag verkar de lyhört ha följt riktlinjerna för "Polyfoni" som nu för fjärde och sista gången går av stapeln under våren. Högst fyra verk var gäller, vars storlek inte ska överstiga A3-formatet.

Ett skäl till att det faktiskt går att förhålla sig till de runt tvåhundrafemtio verken är den rasande skickliga hängningen. Med säker blick har Thomas Wallner lyckats få var och ens uttryck att både framträda individuellt och samtidigt ingå i en dynamisk helhet. Istället för att motarbeta eller överglänsa sina grannar, förstärker och kontrasterar de varandra ungefär som orkesterns många stämmor formar sig till en symfoni.

Där får rutinerade Ann Edholms sprakande svartvita komposition en klangbotten hos Håkan Bengtssons rutnät och färgfält, vars exakta precision rymmer just det mått av sinnlighet som får blicken att djupna. Strax bredvid låter det finska måleriets okrönta drottning Nina Roos garnet löpa diagonalt över duken som tycks svikta av återhållen spänning. Mer uppsluppen är Elisabeth Frieberg som laborerar med humor och guld, och helt kaxigt bryter sin strama svit med en smiley i "God is Happy No 3". Tillsammans med Disa Rytt och norske Anders Sletvold Moe tillhör hon ett yngre skikt av abstrakta målare, som alla visar visuellt raffinerade verk - och där inte minst Jakob Simonson kompromisslöst imponerar.

Det är också mötet mellan generationer, metoder och idévärldar som gör utställningen så sevärd. Här visas veteraner och nykomlingar på lika villkor, de för närvarande mest hypade sida vid sida med de som träget verkar i skymundan.

Fast låt er inte bedras av den välordnade effekt som åstadkoms av hängningens raka linjer och minutiöst mätta avstånd. Om det här är konst som överlag är lätt att köpa och ta med hem - som skräddarsydd för marknaden - är den ändå inte sällan gjord av konstnärer som knappast rättar sig i leden. Även på en begränsad yta kan maktpositioner undermineras och hierarkier saboteras, gärna med drastiska och träffsäkra medel.

Ur en bullig platå reser sig en späd fallos ängsligt mot skyn i Linnéa Carlssons underbart motsträviga skulptur "Civilization and its Discontent". En bit bort hänger Mette Björnbergs rundlar i serien "Powerplay" likt medaljer eller troféer på väggen. Men i cirkelns mitt öppnar sig skåran i en lika dekorativ som demonstrativ hyllning till det kvinnliga könsorganet. Därmed sällar den sig till raden av föregångare i genren, däribland amerikanska Judy Chicagos legendariska middagsdukning från 1970-talet där varje kuvert utgör ett porträtt av kvinnliga pionjärer i form av en individuellt skulpterad vagina.

Även Kristina Matousch gör en kraftfull insats med sin skenbart lågmälda svit "Double Penetration" där pinnen som trätts genom toarullen förlorat sin oförargliga funktionalitet och istället fått en oroande erotisk och våldsam laddning.

Parallellt öppnar sig skönt lockande landskap, från Love Lundells utsökta collage till Ann Bloms suggestiva natur bland våtmark och stammar. Uppiggande nog hittar jag också ett gäng nya favoriter. Bland dem finns Emma Trytis fabelliknande skulpturer och Ida-Lovisa Rudolfssons broderade bilder.

Medan jag annars ofta får kämpa för att uppbåda intresse för samlingsutställningens virrvarr, är detta en presentation svår att se sig mätt på.

Som final betraktad är årets "Polyfoni" en succé. Tydligt visas nivån på det arbete som bedrivs, såväl i ateljén som hos Galleri Thomas Wallner i Simris.