Kultur o Nöje

Galleri Wallner, Simris: Ella Tillema & Ana Rebordão

Konst
Ella Tillema, installationsbild från utställningen.
Foto:
Anna Rebordâo, video, del 08, 2015
Foto:
Ella Tillema, detalj ur "SKRÄCKEN", 2017
Foto:
Anna Rebordâo, installationsbild.
Foto:

Kulturskribenten Thomas Kjellgren reser till Simris för att se Galleri Thomas Wallners nya dubbelutställning, och imponeras av både Ella Tillema och Ana Rebordão.

Ella Tillema & Ana Rebordão

Ella Tillema visar "Skräcken"

Ana Rebordão visar "Sopra"


Galleri Thomas Wallner, Simris till 4 juni

Artikeln publicerades 15 maj 2017.

Effektivt använder Ella Tillema en klassisk och figurativ realism för att skapa en samhällskritisk riktning i sitt måleri. Men också för att kunna hävda en personlig närvaro. Hon gestaltar kraftfält av en tydligt iakttagen verklighet, men där allting samtidigt också kan innehålla flera dolda sidor.

Inte sällan har hennes erfarenheter silats genom barnets medvetande, temperament och synfält.

I den måleriska installationen "Skräcken", som hon just nu visar på Galleri Thomas Wallner i Simris, övertygar hon ännu mera. Här har hon reducerat och koncentrerat sin upplevelsevärld ytterligare.

I en av de två monumentala målningarna står ett barn nedsänkt i vatten. Den ljusladdade ryggen är vänd mot oss. I den andra målningen har barnen placerats ut på en stor och monokromt blå yta. Vi möter aldrig barnens blickar. Genomgående har de en medveten bortvändhet, en oskuldsfullhet som även skulle kunna förvandlas till trots. Den stillsamma dramatiken i hela scenen förstärks genom en suggestiv ljussättning.

Det är sällan en monokrom yta lyckas bära fram så här mycket av en oviss och känslomässig laddning. För utanför alla blickars räckvidd tornar naturligtvis de osynliga hoten upp sig. Allt detta ogripbara som bygger upp vår upplevelse av det skrämmande.

Men vi ställs också här direkt inför konstnärens blick. Mellan de båda monumentala målningarna finns ett mindre självporträtt där konstnären, med pensel och palett, blickar rakt mot oss. På betonggolvet finns dessutom en inritad, vit cirkel varifrån allt kanske bäst skall betraktas.

Något olydigt ställer jag mig inte inne i cirkeln. Men jag tror att Tillema kan vara nöjd också med detta. I den lilla pamflett, "Handbok i att fucka systemet", som ligger utlagd i utställningen anger hon nämligen som första regel:

VAR KRITISK

Systemet vill att du ska tro

att rådande tillstånd är

konstant.

Det är inte det

DET ÄR INTE DET

I galleriets andra utställningsrum visar portugisiska (även verksam i Malmö) Ana Rebordão sitt verk "Sopro". Det består av nio korta videoverk och även här blir skräcken och rädslan ett centralt tema. För att inte tala om konstnärens närvarande blick. Verken är både fascinerande och genomarbetade och den portugisiska titeln slår också an det mångtydiga och flerskiktade. Sopro kan stå för Suck, Andning eller också en Vilja som antingen är ond eller god.

I olika scener – nästan som måleriska tablåer – följer vi en kvinna som befinner sig i olika situationer, där en känsla av hot och utsatthet gradvis stegras. Närvaron av en kniv, ett rep som ringlar sig vid hennes fötter, äggen som knäcks och dockans ben som bryts loss bygger upp stämningen.

Åtbörderna är, till en början, inte särskilt dramatiska men det blir istället det faktum att hoten stegras; att kvinnan, och vi, står inför en skräck med fördröjning, utan egentlig upplösning. För i samma ögonblick som hon skrider till handling upphör också allt – för att sedan åter börja om.

Rebordãos repetitiva, nästan rituella, handlingar betonas också av en målerisk ljussättning. Det påminner inte så litet om Caravaggios ljusrum. Ett ljus som dessutom för en stund kan tygla mörkrets krafter.