Kultur o Nöje

Gripande och välskrivet av Lahme

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Tilmann Lahmes "Familjen Mann" är tveklöst en av bästa konstnärsbiografier som jag läst”, tycker recensenten Andrés Stoopendal.
Foto:Gunther Glüecklich
Tilmann Lahmes "Familjen Mann" är tveklöst en av bästa konstnärsbiografier som jag läst”, tycker recensenten Andrés Stoopendal.

Förutom att vara en suverän historielektion, med händelseutvecklingen kring andra världskriget som nav, är Tilmann Lahmes "Familjen Mann" en konstnärsbiografi skriven med stor talang för subtil ironi, tycker Andrés Stoopendaal.

Familjen Mann

Författare: Tilmann Lahme

Översättning: Linda Östergaard

Förlag: Albert Bonniers

Jag tänker att det finns två väldigt goda skäl att tycka extremt bra om biografin "Familjen Mann". Det ena skälet är kanske mer socialt önskvärt eller i alla fall mindre "problematiskt" än det andra. De som är intresserade av tysk 1900-talslitteratur i allmänhet och av Thomas Mann i synnerhet kommer inte att bli missnöjda med Lahmes verk. Genom familjen Mann speglas de dramatiska samhällsförändringarna i Tyskland från 1920-talet till nutid, år för år, på överblickbart och närmast pedagogiskt sätt.

Att detta sker genom också Thomas Manns barns perspektiv är nytt. Fokus brukar annars ligga på nobelpristagaren själv. Men faktum är att Mann-barnen hade minst lika fängslande levnadsöden, om inte rentav mer än deras hämmade arbetsnarkoman till far. Man skulle kunna skriva enskilda biografier om var och en i syskonskaran, Erika, Klaus, Golo, Monika, Elisabeth och Michael, men även om deras mor, Katia Mann. Och det har också gjorts.

Det andra skälet att tycka extremt bra om boken, vilket jag alltså gör, handlar om hur mycket den tillfredställer ens nyfikenhet på dessa rika, mer eller mindre begåvade och berömda människors privatliv. I alla fall drabbas jag av en viss eftertanke när jag frossar i den här bokens avslöjanden: Har jag verkligen rätt att veta så mycket om dessa människor? Jag vet förvisso inte riktigt om jag ställer mig den frågan på fullt allvar. Medlemmarna i "The Amazing Family" som de kallades i USA under sin exil från Nazityskland, valde ju i hög grad själva offentligheten. Barnen Mann, särskilt Erika och Klaus, exploaterade ogenerat sin fars enorma ryktbarhet. Samtidigt var de, för att parafrasera den nyligen avlidne Gösta Ekman den yngres ord, berömda redan som spermier.

Skälet till att inblicken i det intima blir så stort har att göra med att "Familjen Mann" bygger på källmaterial från dagböcker, brev och memoarer som familjemedlemmarna lämnat efter sig. Att boken är så spännande som den är kan dels ha att göra med att huvudpersonernas liv i sanning var spännande, väldigt spännande, men även med Lehmans känsla för dramaturgi och subtil ironi.

"Familjen Mann" är tveklöst en av bästa konstnärsbiografier som jag läst. Det fanns så mycket gripande och rent bisarrt stoff här. Förutom Erika och Klaus Manns dekadenta upptåg, båda missbrukare redan från unga år, beskrivs hur "hundvännen" Michael Mann – efter en natt med för mycket champagne – slår ihjäl sin egen hund, Billi. En "problematisk historia" konstaterar systern Elisabeth kort i ett brev till sin man.

En mindre makaber hundrelaterad episod består av hur den excentriska systern två årtionden senare lär sin setter att skriva på en av henne konstruerad "hundnosskrivmaskin". Hon skickar julkort med hälsningar från honom, och i en av sina böcker skildrar hon hur settern tillslut skriver "helt utan hjälp och med fullständigt korrekta mellanrum: A BAD DOG A BAD DOOG. Menade han det på riktigt? Stod vi på tröskel till ett genombrott för äkta kommunikation?" Stor charm.