Kultur o Nöje

Karin Boyes tid stimulerar

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Elisabeth Hjorth ger intellektuell och litterär stimulans med sin nya roman om Karin Boyes tid. 2 bilder
Foto:Magnus Liam Karlsson
Elisabeth Hjorth ger intellektuell och litterär stimulans med sin nya roman om Karin Boyes tid.

Elisabeth Hjorth skriver om Karin Boye och hennes tid i nya romanen ”Nattens regn och dagens möda”. En intellektuellt stimulerande bok, tycker Martin Lagerholm.

Nattens regn och dagens möda

Författare: Elisabeth Hjorth

Förlag: Norstedts

”Kanske använda de här figurerna till att klä på dem romankläder”, tänker Karin Boye vid fönstret intill rosengården på Sigtunastiftelsens eleganta anläggning.

Året är 1935 och den svenska parnassens grädda har samlats i Sigtuna för att diskutera konsten och moralen och diktens roll i samhället. I bakgrunden förstås det politiskt oroliga Europa. Artur Lundkvist är där, Alf Ahlberg likaså, småningom också namn som Hans Ruin, Bertil Malmberg och en ung Olof Lagercrantz. Och Boye. Några romankläder till det illustra sällskapet blev det väl inte just genom hennes penna; däremot har Elisabeth Hjorth i sin nya roman ”Nattens regn och dagens möda” nu skräddarsytt en passande språkdräkt till den miljö och det persongalleri som präglade svenskt intellektuellt liv i 30- och 40-talets Sverige (”ordkrig, tankekrig, värdekrig”), i skuggan av den värld som rustar för och snart också verkställer världskrig.

Jag är inte tillräckligt bekant med Karin Boyes liv och person för att bedöma Hjorths porträtt av henne – men så är ju detta heller ingen biografi. En klok romanförfattare hittar den relevans och de associationer som hon finner gångbara, och gendiktar verkligheten på sin fason. Men om jag i minnet återkallar det jag läst av Boye och de fotografiska porträtt av henne som pryder bokomslag och litteraturhandböcker, och jämför detta med den Karin som framträder på sidorna i Hjorths roman, synes mig skildringen både rimlig och samstämd.

Romanens råmaterial är alltså en legering av historiskt stoff och diktarfantasi. På mötet (mötena) i Sigtuna stöter Boye på och blir vän med Ruth Kjellén-Björkquist, hustru till Sigtunastiftelsens grundare och ideologiske ceremonimästare Manfred Björkquist. Miljön och romanfigurerna är alltså verklighetsbaserade, medan berättelsens själva drivmotor, bekantskapen och brevväxlingen mellan Boye och Rut, är fiktiva. Dikterskans brev och den försmådda rektorshustruns arbetsdagböcker (”Dagens möda”) samsas demokratiskt om utrymmet, med Hjorth som psykoanalytisk uttydare. Det handlar om samtidskommentarer och intellektuella prövningar, om vemodig längtan och kärleksbesvär, i Boyes fall i den unga tyskjudiska älskarinnan Margot Hanels gestalt.

I ett efterord skriver Hjorth om lockelsen i att låta den berömda Boye och den anonyma Ruth Kjellén-Björkqvist sammanstråla och prövas mot varandra. Det biografiska överflödet mot den dito tystnaden. Ruth har ju i historieböckerna reducerats till dotter (till den berömde statsmannen Rudolf Kjellén) och maka (till nämnde Manfred B).

Förbindelsen leder i romanen till en varaktig korrespondens, och där de fyra huvudkapitlens nedslag – 1935, 1937, 1939, 1941 – ramar in något slags erfarenhet, från första mötet till Boyes självmord, och där Hjorth med tanke på romantidens katastrofala världsläge förstås vill spegla något i vår egen tids globala överspändhet och oroande tendenser. Historiska analogier är alltid vanskliga, ofta rentav missvisande, men Hjorths liksom fria motiv, antydande samband och fint modellerade prosa förvandlar aldrig tankeanknytningarna till trosvissa utsagor, utan till ett fullgott stycke intellektuell och litterär stimulans.