Kultur o Nöje

Mikael Bergstrand: "Den sorglöse hemsamariten"

Ny bok
Foto:

Efter fyra kriminalromaner och succéserien om Indienresenären Göran kommer nu Österlensbon Mikael Bergstrand med en ny bok, en ny huvudperson, och till viss del också en ny genre: Feelgoodroman á la Fredrik Backman, kryddat med en härlig dos nostalgi.

Mikael Bergstrand

"Den sorglöse hemsamariten"

(Piratförlaget)

Artikeln publicerades 21 oktober 2017.

"Delhis vackraste händer" (som också blivit tv-serie i tre delar) innebar det stora genombrottet för tidigare journalisten, numera heltidsförfattaren Mikael Bergstrand, och var den första i den så kallade Indientrilogin. Nu lämnar Bergstrand både Indien och sin lätt tilltufsade antihjälte Göran för en ny antihjälte.

I nya romanen ”Den sorglöse hemsamariten” får vi möta den unge självupptagne egoisten som visar sig ha bra mycket mer hjärta under det välpolerade skalet än någon kunde tro.

Året är 1983, och skånske Matz Zern har lämnat Dalby för att göra lyckan i Stockholm. Tanken är att bli världskänd. Riktigt för vad vet Matz dock inte, och det kan kanske också vara huvudorsaken till att livet i huvudstaden till att börja med mest handlar om att som snyltare flytta runt hos olika tjejer och festa bort sparkapitalet.

När pengarna tryter tvingas Matz börja jobba som hemsamarit. Från början för att han tror det ska vara en enkel väg att tjäna pengar – men successivt börjar han bry sig om de äldre han besöker och hjälper. Inte minst om elaka Birgit, som drabbats av en stroke och fått en hjärnskada.

Birgits dotter Carina är bokens andra huvudperson, hon studerar litteratur och är Matz raka motsats: blyg, introvert och osäker. Från början tycker hon inte alls om den självsäkre skåningen, och ännu mindre när hon upptäcker att han stulit pengar från hennes mamma...

En stor behållning i boken för oss som också var unga under 80-talet är alla referenser till den tiden – från pudelpermanenterna till Carola Häggkvist, politikerna, maten och movieboxarna. Nostalgin flödar över sidorna, och någonstans inser man att den där egoistiskt ytliga självupptagenheten man har så lätt att beskylla dagens ungdom för nog fanns i ganska stor utsträckning även för 30 år sedan – fast utan sociala medier och iPhones.

Även i sina tidigare romaner har Mikael Bergstrand visat prov på sin lätta penna och humoristiska stil. Med små eleganta penseldrag får han språket att flyta, det är lätt att sugas in i berättelsen. Men enkelheten blir ibland också hans fall: Vi kommer aldrig personerna riktigt inpå livet. Visst är Matz självupptagen och ytlig – men vi får nöja oss med att konstatera det. När han börjar förändras kommer vi inte heller in under ytan: Vad är det som egentligen förändrar honom?

Personligen hade jag velat gräva lite mer på djupet i både Carina och Matz, då hade Bergstrand gått från en småmysig feelgood-roman till att sannolikt överträffa Fredrik Backman i hans egen genre.