Kultur o Nöje

Monica Z hyllades med en blandad kompott

Kultur o Nöje ,

Ystads jazzfestival inleddes i Ystad Arena, där Monica Zetterlund hyllades av bland andra Tommy Körberg, Hannah Svensson och Svante Thuresson. En angenäm och trevlig konsert men också en blandad kompott, enligt YA:s recensent Bengt Eriksson.

”Monica Z – For Ever and Ever”

Med: Filip Jers, Tommy Körberg, Jan Lundgren, Hannah Svensson, Svante Thuresson, Ekdahl & Bagge Big Band m fl.

Var & när: Ystad Arena den 1/8

Artikeln publicerades 2 augusti 2017.

Detta får kallas en blandad kompott…

Årets upplaga av Ystad Sweden Jazz Festival inleddes på en ny spelplats, nämligen Ystad Arena. Halva handbollsplan hade skärmats av och bildade en konsertsal där 1 500 personer avnjöt en hyllningskonsert till Monica Zetterlund.

Hon fanns själv på väggen, i form av Stig Claessons målade porträtt. Och i tonerna förstås, liksom i luften. Så fungerar ju hyllningskonserter. Låtarna dubbelhörs: de sjungs från scenen och samtidigt hörs, i detta fall, Monica Zetterlunds sång i ens minne.

Tom Alandh, som skrivit en bok om Monica Z, är konferencier och ett storband under ledning av Per Ekdahl, som också spelar trummor, och Carl Bagge, piano, ackompanjerar artisterna i nästan alla låtar. Först ut: Svante Thuresson.

Han börjar med ”Skylark” och sen ”Monicas vals” (musik av Bill Evans och text av Beppe Wolgers). Finns det en svensk Frank Sinatra så är det nog Svante. Han sjunger allt bättre med åren också, träffar tonerna som förr men fyller dem med allt fler livserfarenheter.

Och Hannah Svensson sjunger minst lika bra i ”What A Little Moonlight Can Do”, där hon mot slutet byter till svenska och ”O vad en liten gumma kan gno” (text av Hasse å Tage). Som jag skrev tidigare i somras: Hannah sjunger bättre och bättre för varje gång jag hör henne.

Fantastisk sång-spel-duett med Filip Jers på Toots Thielemans-munspel också. Då Jers tar ut solosvängarna blir det dessutom något mer, nytt och lite farligt kanske. Jers är en av Sveriges just nu mest spännande musiker, jazz som annat.

Jan Lundgren spelar flygel i till exempel en vacker, ödslig version av ”Sakta vi gå genom stan”, där Jan visar sin specialitet: att modellera och rytmisera kring en stark melodi. Tommy Körberg, som avslutar första delen av konserten, hamnar tyvärr lite utanför temat. Även om han till exempel gör en bra storbandstolkning av Donald Fagens ”Walk Between Raindrops” så betvivlar jag att publiken minns Monica Z genom den melodin.

Efter paus kommer Janne Carlsson, ju känd som Loffe, in och pratar om sin relation till Monica. Han är nästan lika rolig som han är Sveriges främste trumslagare men det bryter av. Konserten förvandlas till något annat. Och när en målning, jo, Loffe målar också, auktioneras ut för en spottstyver, då tangerar det ordet plumpt.

Även Tom Alandh pratar så mycket att den musikaliska stämningen klipps av. Snäll och rar, trevlig och angenäm, så kan stämningen beskrivas. Men Monica Zetterlunds sång innehöll väl något mer och farligt också, som själva livet? Konserten slutar med att samtliga medverkande framför ”Var blev ni av, ljuva drömmar”…

I dessa tider blir det väl ett statement. Som jag skrev: blandad kompott.