Kultur o Nöje

Tänkvärt om mediemansfeminism

Kultur o Nöje ,
Henrik Bromander avslutar sin trilogi om den svenska manligheten med ”Bara en kram”.
Foto:

Henrik Bromanders trilogi om den svenska manligheten har nått sitt slut. Tredje och sista boken tar upp motsägelsefull mediemansfeminism på ett klyftigt sätt.

Bara en kram

Författare: Henrik Bromander

Förlag: Atlas

Artikeln publicerades 25 augusti 2017.

En stor oproportionalitet i det svenska samhället är hur stort utrymme och luftrum som upplåts åt män att berätta att de är feminister, ställt mot hur intressant det är att de kallar sig feminister. Det är näst intill ointressant. Allt handlar om vad man GÖR, men en hel drös killar har faktiskt lyckats bygga riktiga karriärer på att förstå att kvinnor inte är mindre värda och skriva ner det.

En av dem är Jens, berättarjaget i den avslutande delen av Henrik Bromanders trilogi om den svenska manligheten. ”Riv alla tempel”, den första delen, handlade om anabolamonster och andra delen berättade om en kommentarsfältherre. I ”Bara en kram” rör sig Bromander närmare en manstyp som tycks mindre behäftad med klichéer: den feministiska mediemannen.

Jens är en vanlig journalistdude som gillar att gå på klubb och lider av dåligt självförtroende, men samtidigt känner att han är värd mer än såhär. Han är ju Speciell. När han drabbas av snilleblixten att skriva en krönika liknande sådana som feminister skrivit tjugo per dussinet sedan mor fick Nils, tar hans karriär fart. Han blir lite het, lite poppis, lite föraktad. Alldeles lagom, han blir liksom till. Får ett jobb. Får en tjej. Har råd att köpa en lägenhet och inreda den och får plötsligt vara med i sammanhang han anser sig ha egentligen hört hemma i alltid.

Detta skriver han otroligt ingående om i sin dagbok, vilket givetvis drar ner feministbyxorna på honom. För ingen är så omedveten om sitt eget problematiska beteende som den som tycker sig vara på Den Goda Sidan. Han går ner på en tjej som är för full för att säga nej, han försöker manipulera sin flickvän att bli vegetarian bara för att han har en fix idé om att kvinnor inte ska äta kött, och han missbrukar grovt sin tillfälliga makt som redaktör mot en yngre praktikant.

Förutom Jens dagbok och krönikor som du säkert länkat till med orden ”tänkvärt!” eller ”viktigt!”, skriver han på en roman. Den handlar om tillblivandet av en våldtäktsman och den är skriven i jagform. Premissen för hela ”Bara en kram” är att läsaren hittar Jens laptop och det är dessa två dokument som ligger i den: en rättrådig, självgod feministmans patetiska dagbok samt romanen om en oerhört genomtänkt våldtäktsman. De båda texterna varvas för att, antar jag, uppnå någon sorts chockverkan – men i själva verket skulle det ju inte alls förstöra en sådan här mediemans liv om han skrev i jagform om grymma våldtäkter. Kanske tvärtom. Det är en lite slarvigt genomarbetad premiss, helt enkelt. Yin och Yang i gråskala.

Annars är ”Bara en kram” ett intressant projekt, det är avslöjande, skrattretande, det framkallar skamsköljningar och frustration. Emellanåt blir det en smula långrandigt, som om Bromander vill få med varenda liten referens eller talande händelse som någonsin skulle kunna uppstå. En strängare redaktör hade tjänat texten.

Men som inlägg i en debatt, från ett hörn där självrättfärdigheten är alldeles enastående blind, är ”Bara en kram” en klyftig och realistisk berättelse. Tänkvärd! Viktig!