Kultur o Nöje

Underhållande 70-talstripp

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Foto:
Foto:

Temat i Klas Östergrens nya roman känns igen; en ung mans utveckling i 70-talets marijuanadoftande Stockholm. Det är mycket underhållande, men något saknas också, menar Stefan Eklund.

I en skog av sumak

Författare: Klas Östergren

Förlag: Natur & Kultur

Klas Östergren är tillbaka i 70-talets Stockholm med sin nya roman ”I en skog av sumak”. Mycket känns igen. Berättarjaget med det tidstypiska förnamnet Kenneth är en brådmogen ung man som lever med sin ensamstående mamma under knappa omständigheter. Till hans högstadieklass kommer en nykomling, Dan Schoultze, som omger sig med en aura av intellektuell mysticism. De lär känna varandra. Dan har en syster, Hellen, som han bor tillsammans med i en stor villa i ett fint område på andra sidan motorvägen. Deras föräldrar befinner sig någon annanstans i världen. Kenneth sugs in syskonens dekadenta marijuanarökande överklassvärld. Han gör en klassresa, men också en mental resa.

Visst har Klas Östergren varit här förr? Inte minst med klassikern ”Gentlemen”, genombrottsboken från 1980. Men om temat är klasöstergrenskt så är formen annorlunda. Allt berättas rakt av, som ett minne. Inga tidshopp, inga virvlande sidospår. Ett undantag finns: den allra sista meningen, som är kongenial. Men den ska jag inte avslöja.

Omslaget till romanen är valt med omsorg – en 70-talsmålning

av Gerhard Nordström som visar en sommarskog, där Vietnamkriget tränger sig in i form av köttslamsor som hänger i grenarna.

Och just Vietnamkriget är en av romanens dramaturgiska motorer. Dan och Hellens pappa visar sig vara amerikaner, pappan militär stationerad i Saigon. En amerikansk desertör som dyker upp hemma hos Dan och Hellen spelar en viktig roll i skeendet.

Det gör också titelns skog av sumak. Skogen finns i Dans och Hellens gigantiska trädgård. I den har någon planterat marijuana, i den kan det mesta hända.

70-talets blandning av politisk medvetenhet, drogromantik och en vurm för österländska vishetsläror – Dan Scholutze citerar gärna Buddha, Hellen läser ”Bhagavad-Gita” – är inkännande och levande beskrivet av Klas Östergren. Och klarsynt – här finns ingen nostalgivurm och det myckna droganvändandet är också det som leder fram till den katastrof man tidigt, med författarens hjälp, anar ska komma.

Allt är mycket underhållande. Klas Östergren är en av våra främsta stilister. Språket dansar fram med en omisskännlig ton. Vissa passager skimrar i egen kraft som självlysande exempel på god prosa (läs till exempel de två sidorna där ett ljud från en trädgård Kenneth passerar får honom att minnas sina barndomssomrars badmintonspel).

Så långt är allt väl. Men jag saknar något. Kanske en smärtpunkt? En sådan ska man inte programmatiskt avkräva skönlitteratur, men när berättarjagets reflektioner innehåller tankar kring ”ångest, i dess renaste, mest förgörande form” eller ”att det är i sprickan som ljuset tränger in” utan att samtidigt gestaltningen förmår väcka de känslorna så blir det, ja… lite tomt.

Men roligt har man. Hela tiden.