Att skiljas eller inte

I går läste jag i Aftonbladet om en ny bok skriven av Katarina Wennstam och Maria Sveland – två kloka och erfarna kvinnor, feminister och provokatörer. Boken heter ”Happy Happy – en bok om skilsmässa” och lyfter fram allt som är positivt med en separation. Och det är en hel del, enligt författarparet.

I gårdagens kvällstidning fanns också ett reportage om 15 kända, svenska kvinnor som skilt sig och blivit gladare. Det är dock inte entydigt – den ”nya” lyckan kom i många fall inte förrän efter en lång tid.

Jag tror att hur skilsmässan blir hänger samman med hur äktenskapet varit. Är båda hjärtligt trötta på varandra då är det en befrielse att gå åt olika håll, vill den ene stanna kvar i äktenskapet men den andre har hittat ett annat och mer attraktivt liv då är skilsmässan en tragedi som kan ta död på folk.

Jag tycker inte, som Wennstam och Sveland, att det behövs en hyllningsbok till skilsmässor, det känns aningen spekulativt och lite väl skimrande. Alla blir inte ”happy, happy” av att skiljas.

Men eftersom vi i vårt samhälle egentligen inte har några formella problem med att skilja oss tycker jag att man ska göra det – hellre det än att leva i en emotionell misär. Det räcker att vi tar oss ner på kontinenten, till de katolska länderna, så är det tuffare att bryta upp. Och då ska vi inte tala om de kulturer och religioner där en skilsmässa rent av är förbjuden och straffbelagd.

Vad som ofta hindrar misslyckade äktenskap från en skilsmässa är praktiska omständigheter och jag kan, av egen erfarenhet, förstå att det är jobbigt med alla gemensamma lån, hus­ägande, bilar och andra dyra kapitalvaror och fonder och investeringar. Och inte minst barnen i äktenskapet. Det är kanske den mest frekventa förklaringen till att så många fortsätter att leva i hopplösa förhållanden; ”vi kämpar på för barnens skull”.

Men är det egentligen det bästa alternativet för ungarna att leva i en familj som bara bråkar, skuldbelägger varandra och har det allmänt otrivsamt och trasigt?

Jag tror inte det. Självklart är själva separationen smärtsam med nya rutiner och avsaknaden av daglig kontakt med båda föräldrarna men det är ändå bättre med ett uppbrott och ett liv med bara mamman eller pappan i större harmoni.

Det är aldrig lätt att starta om sitt liv, för det är precis vad en skilsmässa innebär. Ofta får man starta från grunden, ibland från botten och att bygga upp en ny tillvaro med en sargad själ i bagaget kan vara ett helvete. Man har inte lust med någonting och bryr sig varken om sitt nya hem eller sig själv.

Men överlever man så är det bra.