En skåning åker inte skidor

Det får vi inte hoppas. Fast det känns i luften, det biter allt mer. Jag pratade med en bekant på torget om saken och han tyckte att jag skulle ta fram skidorna.

Jag har aldrig ägt ett par skidor. Det närmaste jag har kommit var ett par som tillhörde min far som hade dem under kriget. De stod i källaren och jag tog upp dem och skulle prova att åka men de var så förtorkade att de bröts som tändstickor.

Egentligen har jag bara provat att åka skidor på allvar en gång och det var i Lund i slutet av 1970-talet. Det fanns en liten backe på en lekplats i närheten av där jag bodde och jag lånade ett par skidor och försökte. Det gick inte så bra.

Den lilla backen användes av ett gäng ungar som hade bra styr på skidorna – jag kröp mest omkring, jag var inte upprätt många sekunder. Till sist stod alla ungarna och bara glodde på mig och gapskrattade och då ställde jag skidorna för gott.

Jag undrar om jag har missat något väsentligt i mitt liv eller om det bara är skryt från skidentusiasterna? Det finns en hel del skidfantaster i min vänkrets, en del är från norr från början och har det med modersmjölken, andra är barndomsvänner som skaffat sig kompetensen i vuxen ålder.

Alla säger att det är fantastiskt att åka skidor, särskilt utför i Alperna. Det är solen och den gnistrande snön, varmt vin och saftiga apelsiner – eller äter man bara apelsiner på långtur? Det är joddlande ortsbor och stökig afterski då man klampar omkring i baren och på dansgolvet i stora pjäxor. Det sägs att det bryts fler ben på afterski än i backarna.

Till och med min dotter kan åka skidor och det har hon lärt sig tillsammans med sin moder och moderns bröder. De kommer inte direkt från Norrland men för mig verkar alla norr om Kristianstad hålla på med de där brädlapparna.

Jag känner en trevlig norrman som bodde i Ystad under några år. Jag frågade honom om han kunde åka skidor och det blev alldeles tyst. Uppenbarligen lär sig norrmän och norskor att åka skidor samtidigt som de lär sig gå. Frågan var en förolämpning.

Men jag undrar, förmodligen lite avundsjukt, vad det egentligen är som lockar där uppe i Sälen och Åre och allt vad det heter. Är det verkligen själva skidåkningen eller är det naturupplevelsen, äventyret att bo inklämd i en lite kall timmerstuga, den speciella aptiten som man får i naturen eller festerna?

För att inte tala om i Alperna. Där behöver man inte alls åka skidor. Men det är lämpligt att ändå hyra ett par som man kan gå omkring med på ena axeln. Här handlar det om att ha rätt kläder, rätt pjäxor, rätt luva och rätt attityd; lite blasé, lite blicken strax nedanför taket och ett kritvitt läppstift.

Allt man egentligen behöver göra är att klampa omkring från bar till bar och sätter skidorna utanför och se nyskidad ut. Det skulle jag nog klara.