Vi går över daggstänkta berg...

I Sverige klarar vi oss än så längre bättre. Våra finanser förefaller vara i ordning och än märks ingen kris nere i folkhavet. Åtminstone inte nu inför jul då vi handlar och konsumerar för glatta livet.

Men vi är ju ett käckt folk, tänker jag och fastnar på ordet ”käck”. Det använder vi ju inte särskilt mycket nu för tiden men om krisen blir verklig även för oss vanliga svenskar är det kanske dags att ta fram den där käcka attityden som vi minns från andra världskriget och efterkrigstiden.

Käckheten profilerades i sånger och filmer och det var ingen ände på hur positiva och kämpaglada vi var – trots ransonering, gengas och allmänt bistra levnadsförhållanden. Dock slapp vi krigets fasor.

Den första sång som kommer för mig är ”Vi går över daggstänkta berg, fallera”. Den är käck så det förslår. Jag googlar fram texten och söker efter en slags moralisk hållning.

Redan i första raden får vi veta att vi ska se till att komma upp på morgnarna och kasta oss i selen – ”vi går över daggstänkta berg”, det är alltså tidig morgon. Och bergen har lånat sin färg från smaragderna, det är grönt och frodigt och välmående, och vi är glada, vilket också poängteras i följande textrader; ”och sorger har vi inga, våra glada visor klinga, när vi går över daggstänkta berg, fallera”.

Sorglösa, glada och pigga travar vi på genom bergen – jag ser oss som en rad människor som sjungande går på led mot våra arbeten, utan minsta problem bemästrar vi bergen, som jag ser som symbol för motgångar och problem.

Vilken härlig attityd! Ett folk som sjunger och bär med sig en sådan sång måste ju klara det mesta, även en eventuell kommande ekonomisk kris. Med äppelrosiga kinder och klar blick går vi framåt genom svårigheterna.

Men när jag forskar lite i sångens historia får jag fram en annan bild. Det är inte ett glatt gäng ungdomar som vandrar i bergen under sång och glam – det är i själva verket ett berusat följe som drar hemåt i gryningen, en sommarnatt i juli år 1900, efter en lång och intensiv festnatt på stadshotellet i Flen.

I täten går författaren Olof Thunman som skaldar sångens text under vandringens gång – enligt myten skrev han ner texten på sina manschetter.

Lustigt nog blev ”Vi går över daggstänkta berg” nykterhetsrörelsen kampsång, vilket inte sågs med blida ögon av skalden Thunman, som inte var nykterist.

Så med den bakgrunden är kanske inte den käcka sången den rätta att sjunga i kris. Om man inte sticker huvudet i sanden och fortsätter festen som om ingenting har hänt, förstås.