Full av liv och kärlek

Nyss knackade jag på min barometer och såg att den lämnat 730 millibar och nu ligger på 740 millibar. Det blir bättre men än pekar visaren på ordet ”stormy”. Takstolen över mitt huvud jämrar sig som i smärta och det är mörkt och regnigt. Jag vill egentligen inte lämna min ombonade och varma lägenhet men behovet av njutningsmedel som mat och vin är starkt och vinner lätt kampen.Lätt framåtlutad kämpar jag mig fram i regnet och blåsten och plötsligt hör jag en gitarr och sång. Vid Birgittakapellets röda tegelvägg sitter en man och spelar och sjunger och när jag passerar försöker han få liv i den fina, mexikanska sången Bésame mucho. Det är en sorglig sång, vemodig och varm.

Jag älskar den och ryser till lite när jag möter mannens blick; så undergiven och förlorad på något vis. Jag undrar i mina tankar hur han kan klara av att spela gitarr i blåsten och regnet. Gitarr är ett precisionsinstrument. På tillbakavägen får han all min växel, 18 kronor och jag tackar honom för sången på spanska, vilket är dumt för han kommer från någon av de gamla öststaterna. Hans blick är en hunsad hunds blick och jag går snabbt vidare. Nåja, han lever i alla fall, tänker jag och fortsätter tankegången med att fundera över om livet har något värde om man sitter på en gata mitt i vintern och spelar Bésame mucho.

Lågtrycket tynger mitt sinne och jag undrar om mitt liv är så mycket bättre – jo, det får man säga. Vad drömmer han om? Förmodligen om förändring, att någon ska älska honom, ge honom en anledning att skratta.

Då surrar och burrar min telefon i fickan, det är min kära vän från Stockholm med sommarhus i Yng­sjö. Hon är glad och uppskruvad, hon vill absolut att vi ska träffas innan jul, hon längtar efter att träffa mig. Jag lovar att ringa upp så fort jag kommit inomhus.

Jag hoppar i mina mysbrallor och raggsocker, tänder ljusen och lagar kaffe och småler åt den torra och smaklösa saffransbullen jag köpt – för en timme sedan hade jag blivit förbannad och slängt bullen i väggen.

Jag ringer upp K och vi har ett långt och fint samtal, hennes röst förmedlar bara värme och tillit, mitt hjärta sväller och jag är på gränsen till att bli gråtmild. Det är en skön känsla. Det är kärlek.

Det gåtfulla livets viktigaste ingrediens är just kärlek. Att inte vara älskad av någon är förfärligt, att inte älska någon är ännu värre. Jag älskar livet för kärlekens skull.

Den torra bullen blev god och kaffet var precis så starkt som det ska vara och jag satt där och flinade för mig själv.

Då ringde min kära dotter och sade orden ”Hej pappa”, på det där viset som kan avfrosta min frys på två minuter. ”Gud vad jag älskar dig”, utbrast jag rörd efter det tidigare telefonsamtalet.

”Är du full”, frågade dottern misstänksamt.

”Ja”, svarade jag, ”full av liv och kärlek...”