Nu slutar vi gnälla, va?

Att det rent av är ett ”i-landsproblem”. Alltså ett problem för bortskämda.

”Om man ständigt har overkliga förväntningar på sitt liv, är det väl klart att man aldrig är nöjd”, skriver Annika P och menar att vi ibland måste ”gilla läget”. Hon har också synpunkter på vårt gnäll över vädret:

”Jag ’skiter’ fullständigt i vädret. Man måste distansera sig från det eviga vackert väder-snacket i media. Ibland undrar jag om de överhuvud taget fattar att vi måste ha nederbörd! Jag har en känsla av att känsliga människor kan få för sig att de har rätt till ständigt toppenväder. Jag kollar termometern och tittar ut varje morgon och så klär jag mig efter det.”

Det är ord och inga visor, Annika. Men jag reagerar positivt så till vida att jag känner mig lite skamsen. Vad har jag att klaga på? Du har rätt.

Härom kvällen satt jag och tittade på nyheterna och fick veta att det bara i Malmö finns 2 400 personer som är hemlösa. Det innebär inte att alla sover på gatan men de har inget eget boende. De får tillfälligt tak över huvudet av kommunen. Och många sover förstås utomhus eller i någon trappa eller källare. Men 2 400 personer!

Strax efter nyheterna ringde min gode vän från München och vi började prata skit om tillvaron. Det var för lite av det mesta. Och att han fick åka iväg och handla två gånger eftersom han köpt för få vaktlar till bjudningen i jul var nästan en katastrof. Och jag suckade över att det var så besvärligt med alla julklapparna att jag fick ta taxi till Malmö och min dotter på julafton.

Suck och stön, livet är inte lätt. Och att hitta parkeringsplatser inomhus till två bilar mitt i centrala München var ju ett hopplöst företag. Suck.

Men då kom jag ihåg vad jag nyss sett på tv: 2 400 människor har ingen egen bostad i Malmö. Jag berättade för min gode vän och vi blev lite tysta. Efter att ha resonerat kring detta en stund blev vi klarsynta och konstaterade att vi är synnerligen bortskämda och har det så jäkla bra att vi sannerligen inte har något att klaga på.

Någon dag senare stötte jag på en kille utanför mataffären som frågad om jag hade några kronor att avvara till en hemlös. Han fick två tjugor som jag hade löst i fickan. Då sade han: ”Du har räddat min dag”. Och jag skämdes.

Och när stormen tjöt och regnet slog mot mina sovrumsfönster i då tänkte jag på hur det är att vara uteliggare. Att inte ha tak över huvudet, att inte ha en varm säng med duntäcke utan istället kura ihop i en källarnedgång eller i en trappuppgång.

Hur känns det att ständigt vara våt och ständigt frysa? Att egentligen inte finnas till utan bara överleva de närmsta timmarna? Att vara hungrig och törstig, smutsig och trasig? Och att 40 kronor kan rädda ens dag.

Nu slutar vi gnälla, va?