En omoralisk strävan?

Om det är moraliskt försvarbart att njuta ohämmat av det man har även om det finns folk som är fattiga och svälter.

Nu har det åter blivit aktuellt eftersom jag själv tog upp det i gårdagens text och kommentarerna har strömmat in till min mejlbox hela dagen. Det känns som att vi får ägna ännu en liten stund åt detta moraliska dilemma.

Min egen tes är, som jag skrev i går, att har jag själv tjänat ihop mitt välstånd utan att profitera på andras olycka och gjort det hederligt i mitt anletes svett, då har jag också rätt att njuta av de möjligheter som jag har.

Men självklart ska vi känna empati och solidaritet med dem som har det svårt, det pratade vi om i julas, men frågan är vad vi kan göra? Självklart avstå en del av vårt välstånd och det tycker jag vi gör. Se bara på dessa tv-galor där några artister lyckas samla ihop miljoner kronor.

Men frågan kvarstår ändå – har vi moralisk rätt att åka på semester flera gånger om året och äta oxfilé på lördagskvällen bara för att vi skänkt några tusenlappar? Kan man köpa sig moralisk immunitet – ungefär som katolikernas avlatsbrev?

Är det en slags cynisk inställning som går ut på att om inte alla kan ha en Ferrari (en lyxbil) så ska ingen alls ha en sådan bil, som ska gälla? Om inte alla kan äta en bit oxfilé på lördag så ska ingen göra det.

Är det ett uttryck av förbittrad avundsjuka när man inte kan se någon möjlighet att få det bättre här i livet?

Christer i Tomelilla menar att det handlar om att vi svenskar har så svårt för att dela andras lycka, vi grottar gärna ner oss i negativism och är snabba att moralisera över andra. Han drar det till sin spets när han ironiskt utbrister: ”Hur kan du leva när så många dör?”

Ullalena berättar att hon känner starkt för de som drabbas av elände i världen, särskilt svältande barn. Hon försöker kompensera sina känslor med att skänka pengar varje gång hon känner att hon köpt något onödigt. Men hon oroar sig för att inte pengarna ska komma fram till de som behöver dem.

Eva P skriver att hon spar och gnetar för att få ihop till guldkanten på tillvaron och att hon är en livsglad person som har ett liv som hon vill tillföra ett innehåll. Utan skuldkänslor. Hon citerar Wilhelm Moberg: ”Ta vara på ditt liv, vårda det väl. För nu är din stund på jorden”.

Maria S menar att det måste finnas skillnader i livet, det sporrar. Så här skriver hon:

”Hur i hela mänskligheten skulle vi kunna önska oss en förbättring, veta att det finns en sådan, om vi inte såg skymten av den? Jag blir än mer pushad att skaffa mig ett arbete, då jag vet att det är nyckeln till ett möjligheternas liv.”

Är det omoraliskt att sträva efter en bättre standard i livet?