Hur kunde det bli såhär?

Alla reagerar starkt på ordvalet och den glöd som finns i alla inlägg, är verkligen hatet så stort mot en ensam människa? Eller är det bara ord utan någon större mening bakom? Det är ju väldigt lätt att vräka ur sig vad som helst när man slipper stå öga mot öga med den man mejar ner.

Jag har alltid avskytt anonyma brev och mejl. Nu kan väl inte mejl vara helt anonyma men vem orkar gräva sig fram till avsändaren? Självklart får en skribent som jag en del skällbrev, och det är i sin ordning. Men när det bara är grova, brutala, högst personliga påhopp utan avsändare då blir jag sur. Vågar inte människan stå för sina åsikter då är de inget värda.

Den moraliska indignation som Flincks malör väckte till liv bland de aktiva på de sociala medierna är också förvånande, många av dem har ju ett ganska brokigt förflutet och har ansett sig själva som radikala och framåtlutade.

Och dessutom gör de sig själva till både åklagare och domare och bödel och när de väl naglat fast sin ståndpunkt då är det fritt fram att ta till de allra grövsta vapnen. Vad är det som händer, har folk helt tappat sinnet för proportioner?

Dock tror jag inte att dessa som härjar på nätet är representativa för oss alla. Jag tror att de är en liten klick med fäste i hundstadens nöjes- och mediavärld som står för det mesta av bullret. Och till stor del har vi kvällstidningarna att tacka för att det blivit så.

Kvällstidningarna är en gigantisk maktfaktor inom nöjeslivet och livet på nätet. Blir man omskriven eller tillfrågad i något sammanhang eller rent av får ha en egen spalt i någon av kvällstidningarna då är man så att säga certifierad. Och då förväntas man vara brutal och okänslig, dräpande och oförskämd utan några egentliga gränser.

Tyvärr finns det en tendens att detta trista fenomen sprider sig ut över hela landet, man leker med det hatiska och tycker det är kul att överträffa varandra i elaka och sårande påhopp. Vad är det för ondskefulla egenskaper som finns inom människan som släpps loss på detta sätt?

Det är en slags mental kannibalism, vi ger oss på varandra när vi istället borde ställa upp för varandra, vi hjälper inte den svage skolkamraten utan istället så dränker vi honom/henne i blodiga ordattacker – och det görs under belåtna skratt. Det är kanske värst av allt.

Och den som är annorlunda anses vara svag och då är det fritt fram igen. Thomas Flinck och Björn Ranelid är två bra exempel, de är sannerligen inte som oss. Därför vill en del skada dem. Men de är inte svaga och de försvarar sig. Det beundrar jag dem för.

Varför är vi så rädda för de och det som är annorlunda?ß Är det annorlunda ett hot mot det normala och det förutsägbara som de flesta av oss är?

Är de inte som oss då är de våra fiender. Hur kunde det bli såhär?