Prata ut om allt svårt

Härom dagen var jag extra plågad av vintern och svarade därför en kamrat att allt var bra, att det var som vanligt; dödsångest och hypokondri. Svaret väckte förvåning men var i viss mån nära sanningen.

Dödsångest är ett allvarligt ämne som de flesta inte vill tala om, det är inget som man vill tänka på. Det är bara att gå på och låtsas som att man lever för alltid. Och det gör vi ju på ett sätt genom våra barn och barnbarn.

Jag pratar en del om dödsångest med min kära vän psykologen från huvudstaden. Hennes inställning är enkel och bekväm, tycker jag. Hon tror på ett liv efter detta utan att vara religiös i egentlig mening och fruktar inte alls döden. Däremot är hon livrädd för att bli så svårt sjuk att hon inte kan reda sig själv.

Själv är jag inte rädd för själva döden, den lär vi ju inte märka eftersom vi är just döda. Och det är klart att jag inte vill bli ett kolli – mardrömmen är att förlora all kontroll över kroppen men ha huvudet i behåll. Vad jag känner ångest inför är att inte längre få vara med om allt fantastiskt som händer i livet. Det är väl därför jag vill unna mig allt jag kan och som jag vill göra.

Det är förstås idiotiskt och meningslöst att spekulera över hur gammal man kommer att bli, men jag, precis som många andra, går på hur gamla mina föräldrar blev. Av vad jag har läst mig till är det en vettig vägledning, vi bär ju på våra föräldrars gener. Båda mina föräldrar blev riktigt gamla så det känns ju bra.

Nu är det säkert några av er som tycker att detta inte är något att skriva om eller prata om men jag håller inte med. Jag menar att det är bra att lufta ut dödsångesten lite då och då, att prata om den med en god kamrat och så att säga bli vän med tanken på döden.

Hypokondri hänger ofta samman med dödsskräck. Hypokondri är, som ni förstås vet, att man inbillar sig att man har diverse sjukdomar mest hela tiden. Och att man noga följer kroppens olika signaler och alltid fruktar det värsta. Numera är det enkelt att odla sin hypokondri, det är bara att gå in på internet och söka på symptomen eller på den sjukdom man tror sig ha. Med lite god vilja kan man ha dragit på sig både det ena och det andra.

En av mina bästa vänner, en stabil man, sa plötsligt en dag att han trodde han fått diabetes. Han hade förstås varit inne på nätet och läst på. Efter att vi pratat igenom sjukdomens symptom kom vi fram till att han bara inbillade sig. Han blev synbarligen lättad.

Själv är jag inte särskilt hypokondriskt men en gång, när jag hade lunginflammation, blev jag skrämd av min doktors reaktion – han skickade mig direkt till röntgen och var tydligt oroad. Kunde det vara lungcancer, var min första tanke. Så var det inte.

Det är bra att prata om sådant som tynger ens sinne.