Pensionstiden ska vara frivillig

Fredrik Reinfeldt pratade i förra veckan om att vi kanske skulle jobba till vi var 75 år och det väckte förstås debatt. Jag lyssnade till honom och tycker att det är en bra tanke - och en dålig tanke. Allt beror ju på omständigheterna.

Innan jag kom in på journalistiken hade jag en del praktiska arbeten som butiksbiträde, brevbärare och lärarvikarie, jag jobbade som styckarelärling i två år, slet en sommar på en plåtfirma i Malmö och gjorde minst fyra somrar inom åldrings- och mentalvården. Jag har alltså sett en del av arbetslivet innan jag blev skrivbordsnisse.

Därmed vet jag att alla definitivt inte kan jobba till de är 75 år. Jag minns styckaren Helge som var svårt värkbruten av ett helt liv med iskallt kött och tunga lyft, jag vet inte hur gammal han var då vi jobbade tillsammans men jag tror inte att han fixade det ens till 65. Jag minns också Maja, på äldreboendet Österbo i Lund, som hade en så svår ryggskada att hon knappt kunde resa sig från bordet när vi fikat – hon hade lyft allt för många patienter. Och jag minns lärare i Staffanstorp som var så psykiskt utmattade av sitt jobb att de var ständigt sjukskrivna.

Att föreslå att någon av dem skulle fortsätta tio år extra är förstås en grov förolämpning. Och frågan är hur många de är i dagens Sverige?

Men sådana som jag, alltså skrivbordsmänniskor, har betydligt större möjligheter att klara av att jobba längre, i många fall är det till och med önskvärt. Inom affärsvärlden, där direktörerna verkar, är det inte ovanligt med män och kvinnor som är aktiva långt förbi 65-årsåldern. Men de lever och arbetar ju under speciella omständigheter.

Bilden är alltså sådan att många, kanske de flesta, inte kan jobba längre än till 65 om ens så länge och att andra både kan och vill jobba så länge det överhuvudtaget går. Det handlar alltså om vilket jobb man haft under största delen av sitt liv.

Sedan finns det förstås privata och sociala skäl. Många vill inte lönearbete mer än så länge det är nödvändigt, de har andra intressen de vill odla, annat arbete som de gärna utför för sitt höga nöje skull.

En annan bild är den gamle arbetaren som gärna vill fortsätta så länge det går för jobbet är en identitet och man befinner sig i ett socialt sammanhang som man trivts med hela livet. När arbetslivet är slut sitter de där vid köksbordet med sin kaffekopp och tynar bort.

Ytterligare en sida av saken är rent ekonomisk. Många vill kanske inte ens jobba till 65 men med tanke på den magra pensionen har de inte råd. En del skulle gärna jobba vidare, om de fått möjligheten, för att få en bättre pension. Jag ser min egen pension som ett exempel, om jag jobbar tills jag är 70 år ökar min pension rejält.

Det ska alltså vara frivilligt hur länge man vill jobba. Det är få som kan pensionera sig vid 61 så 65 är en bra generell gräns. Men vill man köra på till 75 så ska man få det.