Gråtande barn i affären

Denna person är inte känd för sin milda stämma, tvärtom kan han vara ganska barsk, särskilt mot folk han inte känner men som tycker att de känner honom och blir allt för familjära.

Det var förstås barnbarnet som krävde bevakning och då förstod jag varför han var så from –man blir förmodligen sådan av barnbarn, det säger alla.

Sedan jag fick veta att jag ska bli morfar har jag studerat hur folk beter sig med sin barnbarn. Man känner lätt igen dem på ålderskillnaden; när en kvinna i 70-årsåldern kommer med en barnvagn då vet man att det är barnbarn. Det kan förstås också vara grannens barn men jag inbillar mig att det är barnbarn.

Kvinnor förefaller att ha en mer lugn och praktisk inställning till jobbet som barnvakt, de gullar inte så mycket och faller definitivt inte i farstun när barnet försöker utnyttja situationen i mataffären och tjata sig till godis.

Annat är det med männen. Eftersom jag snart kommer att var en av dem så har jag specialstuderat fenomenet. Äldre män med barnvagn går man inte i vägen för. Stoltheten och glädjen är så stark att man känner den rent fysiskt när man passerar, den strålar ut från männen. Och viker man inte från kollisionskursen när vi möts fyrar de av en blick som kan smälta världens största snödriva. Barnet ska framföras rakt och lugnt utan störande kursändringar.

Inne i butiken är det barnet som bestämmer. Morfar, eller farfar, kan inte stå emot den lilla ungens vädjande ögon och utsträcka små händer som trevar efter godis på hyllorna som är placerade i lagom barnhöjd. Och männen pratar också pedagogiskt med barnen, det låter som att de på fullt allvar diskuterar middagsmaten med den sovande ungen.

Det är självklart att jag kommer att agera barnvakt då och då även om vi bor på olika platser. Och lika självklart kommer jag att gå ut med grabben i hans vagn – om inte annat för att visa upp oss. Stolt som en tupp kommer jag att köra gågatan upp och gågatan ner, gärna en lördag mellan elva och två då det är mest folk ute. Och jag förevisar förstås guldklimpen för vem som vill titta och berättar allt om vikt och matvanor och påstår att han sover som en vuxen varje natt även om han inte alls gör det. Man måste frisera verkligheten lite.

Dock har jag redan nu en rädsla; vad gör jag om han plötsligt börjar skrika och härja inne i mataffären? Hur får man tyst på ett gråtande barn under häftig stress? Jag inser att jag kommer att ha alla kvinnors blickar på mig i affären, förmodligen lite medlidsamma blickar medan männen, mina konkurrenter om priset till världens bästa morfar, kommer att se på mig lite mer hånfullt.

Men han kommer aldrig att gråta och vi kommer att bli ett fantastiskt team.