Öden på en flygplats

Saken var den att flyget gick klockan sex på morgonen och då finns det inga förbindelser med Ystad. Om man inte har biltransport förstås.

Det var den 27 mars förra året och jag bodde på hotellet på flygplatsen. Ett trevligt alternativ om man gillar flygplatser och obetydligt dyrare än en taxifärd klockan fyra på morgonen. Efter att ha checkat in på rummet tog jag en promenad genom flygplatsen till den gamla avgångshallen där det finns en bar med enkel mat som heter Bryggeriet. Hit gick jag av nostalgiska skäl, här har jag börjat mina resor sedan 1998.

Jag beställde, som vanligt, en liten öl och en Gammeldansk och noterade att det var få besökare på Bryggeriet denna kväll. Två par, ett något större ressällskap med stora väskor som antydde långresa, kanske det sena planet till Bangkok? Där satt också en man i den övre medelåldern, en lite luggsliten figur med bara en enkel axelremsväska. Han var inte särskilt nykter.

Då kom jag att tänka på den ensamme man som jag träffade här för många år sedan. Jag reste själv även den gången och var lite sugen på att prata bort en stund. Mannen satt i baren bredvid mig, såg lugn och förväntansfull ut och vid sina fötter hade han en resväska. Det är alltid enkelt att inleda samtal på en flygplats, ämnet är ju självklart.

Jag inledde med att höja mitt glas med Gammeldansk mot honom och markerade en skål. Han lyfte sitt ölglas och hälsade tillbaka. Jag sa något om att nu bär det iväg till Spanien och frågade vart han skulle fara. Hans svar gjorde mig mållös.

”Jag ska inte resa alls, jag har inte råd. Men jag brukar åka ut hit någon gång och sitta här i baren några timmar och känna atmosfären och drömma om olika resmål”, svarade han på danska och såg vemodigt ut. ”Jag låtsas att jag ska resa”.

Och då, i mars förra året, satt det en man som jag tyckte var lik dansken som aldrig reste men var på flygplatsen ändå. Jag funderade lite på om det var ännu en som aldrig kom iväg, som bara kände på luften. Till sist kunde jag inte bärga mig utan inledde samtal, skålade och frågade vart han skulle resa.

Han tittade på mig och berättade, lite lätt osammanhängande, att han inte alls skulle resa. Han hade åkt från Malmö till Kastrup för att ta emot en thailändsk kvinna som han trodde älskade honom. Han hade skickat ner pengar till flygresan och längtat efter henne i veckor. De hade haft det så fint i Phuket förra vintern.

Jag blev bestört men inte förvånad. Han hade gått på ett av de vanligaste tricken. Förmodligen hade han skickat ner mer pengar än till flygbiljetten.

Jag klappade honom tafatt på ena axeln och sa något om att han borde åka hem till Malmö, tömde mitt glas och reste mig och gick. Han satt fortfarande kvar med hängande huvud över sitt ölglas.