Att färdas genom en mangel. När Björn Ranelid deklamerat i en timme, på Skurups folkhögskola i våras, kändes det precis så. Karln har sannerligen talets gåva, och när jag läser nya romanen hör jag hans röst i bakhuvudet. Han skriver som han talar. Det är länge att tala i 309 sidor.

Romanen utspelar sig på Lövlunden, ett hem för ungdomar som kommit snett. Två av dem, Fabian och Matilda, har omkommit i en bilolycka och historien bygger på alla faktorer, människorna och deras olika bakgrund, som lett fram till den.

Fabian och Matildas historier är viktiga i början. De har växt upp med dåliga föräldrar, utnyttjats, hamnat på glid och deras familjer vill inte veta av dem. Med tanke på vad som står på bokens baksida borde romanen handla mest om dem. Men det är när Ranelid får berätta om karlarna som han kommer igång.

Generellt är männen i berättelsen belästa, kloka och ödmjuka. Hemmets föreståndare, Axel Molin, är nästan som Jesus själv. Trots att han är akademiker och har egen familj är det hans kall att ta hand om ungdomar som har det svårt. Gustaf Ripa, också han mycket välutbildad, är en gammal biståndsarbetare som anlitas som mentor, typ Robin Williams i Döda poeters sällskap.

Med all sin visdom finner Gustaf det fascinerande med ungdomarnas ignorans. Han är en mycket ädel man: han tar inte betalt och tycker inte om att skryta om sina meriter. Ändå är det hans meriter som drygar ut de första 200 sidorna, blandat med Axel Molins godhet och de fina reglerna på Lövlunden. På sidan 130 kommer en författare, som har ett sommarhus i trakten, för att undervisa i litteratur. Vilken överraskning. Han tar nog inte heller betalt.

På Lövlunden får de vilsekomna leva efter fasta regler men ändå utveckla sina intressen. Ranelid visar prov på genusmedvetenhet: "en utbildad mekaniker hade fast anställning där och hjälpte och undervisade ynglingar och unga kvinnor som visade håg och intresse för maskiner". Men ändå är det flickorna som hjälper till i köket, lär hos sömmerskan och ryktar hästar. Pojkarna vill meka med föreståndarens antika motorcykel. Precis som det ska vara. Det finns fler exempel på romantiserande av traditionella könsmönster: Bland kvinnorna återfinns " förutom rejäla husmödrar " två före detta horor och en som är stolt över att maken äger mycket mark.

Det skördas, syltas och saftas. När ska missionerandet av Österlen som paradiset på jorden upphöra? Att Lövlunden ligger i en by en bit från havet i "landskapet Österlen" är klar varning för reklambroschyr. Visst, Österlen är fortfarande så fint så fint, och det är inte författarens fel att ordet blivit lika aptitligt som turistsvett. Förlegade uttryck, som "dansställe", ger en känsla av förhistorisk tid fast berättelsen troligen utspelar sig ungefär nu.

Idyllen beskrivs på Ranelids särskilda sätt, med högtravande liknelser och metaforer. På sina ställen kan det oavsiktligt bli lite lustigt:

"Så doppade Matilda svampen i vattnet medan Hanna stod på botten av mänskligheten och hela världens zinkbalja."

Samtliga karaktärer är fina människor som bär på mörka skuggor och hemligheter, förmodligen för att spänningen i romanen ska stiga. Det gör den inte. Men under de sista 100 sidorna börjar det hända saker och berättelsen snäpper upp lite grann emellanåt. Greta Simonsson kör på ett rådjur. Axels fru skaffar en älskare och blir med barn, men eftersom Axel är Jesus så blir han inte arg.

Sen kommer det smaskiga: en av flickorna på hemmet börjar städa åt en bonde och runkar av hans pitt.

Allt faller snabbt samman i ett Knutby/Borrby-inspirerat drama. Byborna rasar och för sekten Lövlunden blir det aldrig mer som förut.

Annat vi får veta i romanen:

– I andra delar av världen finns folk som inte har kylskåp, telefon och televisionsapparat.

– Man kan ha fördomar om skånska gästgiverier, men här kan, tro det om ni vill, serveras annan mat än skånsk husmanskost: "en mängd andra rätter som säkert inte skulle ha skämt ut sig på de fina restaurangerna i storstäderna".

– Gustaf Ripa anser att Dag Hammarskjöld var begränsad i sin syn på mänskligheten för att han förmodligen aldrig legat med en kvinna eller fått barn.

– Gustaf Ripa tycker om kvinnors underliv.

Verkar det rörigt? Det är det. Efter 20 romaner borde Björn Ranelid vara kapabel att fråga sig själv "vad är grejen?".

Personer och händelser betraktas ur ett von oben-perspektiv utan kontrast: Berättarrösten är allvetande och monoton, dialogen saknas och vad de tio huvudpersonerna egentligen tänker ägnas bara en rad här och där.

Bär ditt barn till den sista droppen vatten är från början till slut ett fragmentariskt myller av människoöden som vart och ett skulle kunna bli en bok. På 300 sidor kan det inte bli annat än ytligt. Trots att de flesta ödena vävs samman på slutet så känns romanen som en orgie i fina beskrivningar utan egentlig handling.



Julia Svensson