En smärtsam klassresa från Ystad till Värmdö

Susanna Alakoski visste vad hon inte ville bli. Hon hade modet, envisheten och kraften att göra en klassresa. Det tog år av planlöst sökande under en resa i andraklass. Inte på väg till något utan Bort Ifrån. Till något bättre.

Nu mer än någonsin är hon hemma i sig själv, men känner fortfarande av rotlösheten.

Det var alls inte planerat så men vi möts i secondhandaffären mitt emot Fridhem. Jag ser henne genom skyltfönstret, en fräck tjej i knallgrön jumper och svart "kostym", när hon med bestämda steg går Regementsgatan fram med fokus på butiken. Klassresan till trots och inkomst som inte skäms för sig, det är här hon köper sina – och äldsta dotterns – kläder. Vi enas om att återkomma senare, går tvärsöver gatan och vandrar in i hennes barndomskvarter.

En skylt proklamerar: Välkommen till Fridhem. Där står buskarna manshöga. De som var nyplanterade när trebarnsfamiljen Alakoski flyttade in ide nybyggda husen, med badkar, varmvatten och tvättstuga. Och överallt asfalt. Den plats där barnen klättrade ut ur och in i cementrör har förvandlats till parkering. Vi är oeniga om huruvida husen är röda eller brandgula. Hon vidhåller det senare.

Starka ljusa minnen

Återseendet vållar inga bekymmer. Trots att mycket var eländigt med att växa upp i ett hem med missbruksproblem är de ljusa minnena starka. Eller om det är dem hon har valt att odla. Som den där nyckelpigssommaren när hon grävde stora gropar i sandlådan där "pigorna" förvarades. Hon minns gemenskapen, i ett område där det alltid fanns barn och vuxna, mer än det utanförskap i samhället som ett medlemsskap i underklassen medförde. Hennes definition:

– Människor, ofta invandrare, som saknar rösträtt, som saknar makt och inflytande över liv och yrkesliv, som lever fattigt. Jag är emot att man ser på underklassen som offer. Där finns så mycket kraft, både positiv och negativ.

Susanna Alakoski såg tidigt orättvisorna, såg skillnaden på dem som bodde i egen villa och dem som hyrde. Hennes första politiska handling var när hon och ett par kompisar i unga år krävde att få finska som hemspråk iskolan. Hon samlade till och med ihop en grupp, varav några var svenskar, men någon undervisning blev det inte. Att hon så småningom utbildade sig till socionom var på sitt sätt ett politiskt arbete:

–Som socialarbetare upplevde jag ofta att jag stod i slutändan på politiska beslut och där fångade upp människors liv. Det blev många gånger väldigt tydligt var samhällets brister låg. Det var ett viktigt uppdrag att använda socialtjänstlagen som ett verktyg för människors rättigheter.

Bra på att fabulera

Vi sitter på en parkbänk i Fridhem och språkas vid. Kvällen före möttes vi i Skurup där hon föreläste på biblioteket. I publiken fanns en lärare från Skrivarlinjen. Där berättar hon om en annan älskad lärare hon haft: "Sveriges bästa lärare" Jörgen Andersson. När hon fyllde 40 år skickade han henne en skrivbok med uppsatser, långa, som hon skrev som barn. Hon var bra på att fabulera och hade stort behov av skrivande. Många blev upplästa inför klassen. Kanske ingöt det henne mod. Boken är den enda hon har kvar från sin skoltid och den är hon "oerhört lycklig över".

Startskottet för sin långa och många gånger smärtsamma klassresa "som en sådan som aldrig ätit paté" beskriver hon i boken Tala om klass bland annat som att hon hade ställt sig i kö för att få ett bättre liv.

".. jag tröttnade på att hoppa hopprep på asfalt Sedan tröttnade jag på att se mammas mörka ringar under ögonen växa och höra pappas vredesutbrott".

Någon gång i början av 80-talet passerade hon gränsen in i medelklassen, med avgångsbetyg från socialhögskolan i näven. Tidvis hatade hon sig själv för att hon med sin pissiga bakgrund kunnat få det så bra när så många från hennes hemtrakter hade det så dåligt. Varför just hon? Att det var en klassresa hon anträtt dröjde ännu några år tills hon blev medveten om. Medelklass definierar hon:

–Människor som har rösträtt, makt och inflytande över sitt liv och yrkesliv, som har råd att gå till tandläkaren, äta kravmärkt mat och åka på semester.

Hennes politiska medvetenhet och vilja till engagemang växte när hon blev mamma. När hon drog sitt första barn i sulky mitt inne i huvudstaden och insåg att dotterns ansikte var i samma höjd som bilarnas avgasrör. Som vore det helt okej.

Pågående resa

Susanna Alakoskis klassresa pågår fortfarande. Hon reser mellan då och nu och kan umgås både med hemlösa och riksdagsmän. Men hennes vänner i medelklassen kommer aldrig att riktigt förstå vad hennes gamla "hemma" betyder. Hur bra hon än är på att härma; "man är ett slags kameleont och känner av läget innan man säger något". Förstå kan bara de som känner hennes uppväxt och bakgrund. "Och fast en viktig människa med riksdagslön har sagt att alla är lika i bastun då är vi inte det".

Någon resa in i överklassen blir det inte och inte heller finns det någon sådan önskan.

–Överklass och rikedom går i arv, man är "kusin" med varandra. Det jag känner till om överklass vittnar om en sluten grupp som gifter sig med varandra och som sällan släpper in människor från andra klasser.

En resa hon gärna gör är till Finland. Här skulle hon kunna bo. Här känner hon sig också hemma och hon är glad över att hon har fått en plats i sina gamla landsmäns hjärta som en "finsk själ". Där har romanen om Svinalängorna blivit riktigt stor, där och bland finska invandrare. Hon fyllde ett tomrum när hon i romanen gav dem som varit osynliga en röst och sin historia beskriven. Att skriva den var i viss mån en terapeutisk handling men kanske var det så i än högre grad att sammanställa och skriva Tala om klass:

–Jag känner mig mindre ensam nu.

En ny underklass har växt fram, nya invandrare som lämnat sina hem och gästarbetare som alla drömmer om ett bättre liv men utsikterna för att de ska komma så långt på sin klassresa är kanske inte så ljusa. Det bemötande de riskerar och ofta får; sådant får Susanna Alakoski att känna förtvivlan. Hon undrar i antologin:

"Vad är det egentligen för skillnad på en svensk läkare som åker till Norge för att jobba för att få en högre lön och en polsk byggarbetare som åker till Sverige för att jobba för en högre lön? Vad är det för skillnad på när svenskarna dumpar lönerna i Norge och på när polackerna dumpar lönerna i Sverige".

Det börjar bli höstkallt där på parkbänken och många passerar hukande.

Det är dags att ta itu med inköpen i seconhandbutiken.

Jea Jonsson

0414-289 97

jea.jonssonallehandasyd.se