Att ingen orkar lyssna är det värsta

Om man graderar helvetet på jorden då måste att förlora självförtroendet och självrespekten ligga högt upp på listan.

I söndags, mitt i julglammet, träffade jag en kvinna som jag inte känner men är lite bekant med. Jag vet att hon varit arbetslös länge. Det har hon berättat. Jag frågade henne artigt hur saker och ting stod till och hon sade som det var; ett litet helvete. Hon hade inte hittat något jobb, hon hade mer eller mindre gett upp hoppet, hon hankade sig fram utan att egentligen ha någon ekonomi och hon kan förstås inte unna sig någonting. Hon har inte råd att resa, hon har inte ens råd att köpa en resetidning.

Men det värsta av allt var att hon kände att hon inte hade något självförtroende kvar. Hon såg på sig själv som en misslyckad människa, en förlorad människa utan någon framtid och hon lade hela skulden på sig själv. "Jag är ingenting, betyder ingenting och gör ingen som helst nytta. Jag finns men ändå inte", förklarade hon och jag hörde på hennes bittra ton att det var sant.

Naturligtvis hasplade jag ur mig de vanliga plattityderna om att man aldrig ska ge upp och att alla har ett eget, stort värde och att det alltid är som mörkast innan gryningen.

Hon skrattade till och svarade: "Så säger ni alla som har jobb, god ekonomi, som åker iväg på semester och äter goda middagar och dricker fint vin. Ni har ju inte en aning om hur det är. Hur tyst det är att inte finnas till för något eller någon. Att leva utan mening".

Jag skämdes förstås över mina dumma och tanklösa kommentarer men vad säger man? Hon har ju rätt. Vad vet jag om hur hon har det? Kan jag ens föreställa mig?

Många morgnar vaknar jag och känner mig deppig och seg. Ligger jag kvar för länge i sängen då kommer ofta dåliga tankar, påminnelser om misslyckanden och dumheter man gjort och självförtroendet börjar snurra nedåt i spiral. Då går jag upp, duschar och promenerar en runda i stan på väg till tidningen. Och när jag sitter här framför min dator med magnifik utsikt över min lilla stad då fylls jag av goda tankar och varma känslor. Gud vad jag har det bra!

Det är förstås så som den arbetslösa kvinnan skulle vilja ha det. Det är så som hon borde ha det. Jag vet inte men kan föreställa mig antydningar om hur det är att ständigt gå omkring och känna sig värdelös. Och, ärligt talat, hur länge orkar vi lyssna på kvinnans klagan innan vi rusar vidare i våra trevliga och hyfsat trygga liv? "Att ingen ens orkar lyssna är nog det värsta", säger hon innan vi skiljs åt till glada julsånger och skrattande barn. Var det någon som sade God Jul?