Nolles ande svävar över konstrundan

Den siste österlenmålaren lever fortfarande trots att han gick bort förra året, 93 år gammal.

Jag talar förstås om Arnold Nolle Svensson. Från mitten av 1970-talet bodde han i Örums by och ett av hans favoritmotiv var helt enkelt utsikten från ateljén. Vi är många som följt naturens, årstidernas och vädrets skiftningar genom Nolles målningar och en ständig fråga som diskuteras bland de som håller Nolles måleri högt är om det är vinterbilderna eller sommarbilderna som är intressantast. Själv slits jag likt en åsna mellan två hötappar – det finns en sommarbild med kraftfullt röd vallmo som jag tycker sticker ut bland de övriga sommarmotiven från ateljé-fönstret, men å andra sidan har jag sett vinterbilder som är näst intill abstrakta i sin upplösta form där allt egentligen bara är svart och vitt. Och så vackert!

Konstveckan under påsk har under de senaste åren dominerats av Nolles utställningar. Han var otroligt populär och hans måleri gick åt som smör i sol. Det finns något i hans sätt att skildra det österlenska landskapet som går rakt in i hjärtat hos betraktarna och en av hans målningar på en vägg kan lysa upp vilket rum som helst.

Men nu torkar penslarna i ateljén i Örum och det blir inga fler utställningar med årets Nolle-kollektion. Han kom nästan alltid till konstveckan med enbart nygjorda bilder. Och inte sällan överraskade han med att driva sin egenartade stil ett steg längre, upplösa bilderna ännu mer eller införa nya element i bilderna – en fjäril, blommor eller annat som han sett.

I påsk visas en stor minnesutställning över Nolles måleri på Ystads konstmuseum. Man har med bistånd från familjen lånat ihop målningar från olika tidsperioder och i lite olika utförande men självklart dominerar hans stora, fantastiska landskapsbilder.

Dock kan man beskåda en lite mer okänd sida hos Nolle Svensson och det är hans marina måleri och hans intresse för väder, särskilt oväder. Det finns en underbar målning med ett fartyg i hård sjö och det känns nästan som att man stod på det vådligt gungande däcket. Sjögången är så svår att just i ögonblicket som Nolle fångat så befinner sig fartygets propeller ovan vattenytan. En typisk Nolle-detalj. Där finns också en bild som beskriver ett islandskap sett från ovan med några hårt kämpande fartyg i isrännorna och den kanske mest spännande bilden av alla på utställningen visar ett hiskeligt oväder på Österlen med kusten längst upp, längst bort. Och där – på horisontlinjen – ser man, om man tittar noga, två fartyg kämpa sig fram. En bild som utan de där fartygen är närmast helt abstrakt.

Det finns också en del självporträtt, bland annat ett gjort i grafisk teknik, det ser ut som en etsning, och det är inte en uttrycksform som Nolle använde särskilt flitigt. Och att Nolle hade humor vet alla som träffat honom, det var mycket skratt i ateljén, och ett av de absolut finaste självporträtten jag sett av Nolles hand föreställer Nolle när han står och målar sitt självporträtt.

Om ni reagerar över att jag mest hela tiden kallar Nolle för enbart Nolle och inte Arnold Nolle Svensson så beror det på att han för alla och envar, för bofasta österleningar och besökare helt enkelt var Nolle. Få visste hans riktiga förnamn. Nolle var Nolle och det räcker.