Militärmuseet: Tre sökare efter olika själar

Nestorn Gerhard Nordström, numera 84 år, arbetar snabbt och intensivt när han väl fått en idé. De 13 målningar han visar på Militärmuseet är alla gjorda under januari och februari i år och har alla motiv från Sandskogen i Ystad.

Han fångar de kullfallna trädens dramatiska former, färg- och ljusspelet efter tiden på dygnen och väderläget och det blir ett realistiskt måleri men också ett abstraktare formspel beroende på vilket avstånd betraktaren har till målningen. Så är det med Gerhard Nordströms konst – en bild på tio meters avstånd, en annan när man är så nära att oljefärgen doftar.

Att enbart måla träd och trädstammar i olika tillstånd under några vintermånader skulle kunna ge ett antal ganska trista och livlösa bilder – det är ju inte mycket till ljus och färg under dessa månader men så är det inte när Gerhard Nordström håller i penslarna.

Det är utsökta skiftningar i olika blå toner, det evigt närvarande i hans måleri, pariserblått, tänjs och blandas så skickligt att man kan fastna framför bara en liten bit av en pannå. Gerhard Nordström ser mer än vi andra, hans känslighet uppfattar små skiftningar och han ser lyhört hur skogen förvandlas av lite snö som följs av tö och då blir det andra bilder.

Att måla 13, stora bilder av den här kvalitén på två vintermånader är imponerande och jag är glad att kunna konstatera att Gerhard Nordström aldrig varit större som konstnär än nu.

Men han vilar inte, nästa projekt följer årstiden.

–Nu vill jag återvända till det gröna, till trädgårdarna, till skogen om våren, om sommaren, säger han självklart och vi som följt hans konstnärskap vet också att uppskatta hans fantastiska trädgårdsmåleri. Det blir säkert en utställning framåt sommaren.

Gerhard Nordström fångar och utforskar trädens och skogens själ i sina vintermålningar, Jennifer Saxell söker andra själar – den lilla stadens och sin egen. Jag är inte så förtjust i hennes stadsbilder, och det är jag ganska ensam om. Jag vet inte varför, kanske lite väl naivistiskt till formspråket för min smak, jag känner ingenting när jag tittar på dem.

Hennes fria bilder är en helt annan sak. De älskar jag. De är också lätt naivistiska till den yttre formen men innehåller så många bilder i bilden att jag fastnar länge och funderar över symboliken och betydelsen i bilderna innehåll. Och ju mer jag tittar desto mer upptäcker jag – plötsligt finns det en kvinna med i bilden och vilken tid på dygnet är det? Och så dessa hus som finns med i alla bilder. Dessutom är de musikaliskt gjorda, vilket inte är så konstigt med tanke på att Jennifer Saxell är både kompositör, sångare och gitarrist, och både färg och form klingar samman som ett rent och välstämt barréackord.

Sist men absolut inte minst deltar den legendariske konstnären Yngve Lundell i påskutställningen i Militärmuseet i Ystad. Han är förstås mest känd för skulpturgruppen Optimistorkestern som marscherar på Södergatan i Malmö. Då, i början av 1980-talet, när valet föll på Yngve Lundells skulpturgrupp, väckte den debatt, den ansåg vara för lättviktig och banal. Nu älskar alla den.

Yngve Lundell har alltid jobbat med stiliserade skulpturer, fullt igenkännbara men kantiga och förenklade. Och inte sällan gjorda med humor. Titta till exempel på den kissande mannen i stallet hos hästen och hönsen runt pållens ben.

Numera jobbar Yngve Lundell mycket med fotografier som han bearbetar i sin dator – lägger till och drar ifrån, sätter in oväntade objekt i bilderna och skapar konst av fotografierna. Precis som Jennifers Saxells bilder kan man stå längre framför något av Yngve Lundells konstfoton och fundera över vad det är man egentligen ser.

Tre konstnärer med olika uttryck men på en sådan nivå att ett besök på Militärmuseet i påsk är en självklarhet.