Ranelids show hela veckan

För det första, det har knappast varit en picknick i parken för Ranelid och gänget. Snarare en strid på kniven.

Visst ,”Mirakel” bars fram av en stor och mäktig mediestorm, som pumpade upp intresset till helt absurda nivåer. Det var Ranelids show hela veckan och de andra artisterna fick nöja sig med de mediesmulor som blev över. Men stormen krävde sin tribut. Ranelidlägret fick inte många lugna minuter i Dalarna. Folk drog i den osannolika schlagerstjärnan från tidig morgon till sen kväll. Hans schema var fullständigt nedlusat med intervjuer, och mellan intervjuerna gjorde han?…?intervjuer. Låtskrivaren Fredrik Andersson, som tog på sig det dödsföraktande uppdraget som pressagent, blev så hårt ansat att han inte kunde varva ner och somna på nätterna. De är inte dumma, de räknade förstås med att det skulle bli mycket. Men inte så mycket, så stort, så snabbt.

Mitt i kaoset så skulle de också försöka hitta tid och fokus att slipa till framförandet. Där någonstans började det kännas som att bevittna en lång och utdragen boxningsmatch. Under repen hade Ranelid uppenbara problem. Sara var stabil, medan Ranelid missade kameror och hamnade fel i sina prator. Och framför allt, han var för upptagen av detaljer för att kunna koppla på sin charm.

Om ni tänker att det bara var en del av dramaturgin, ett skickligt regisserat skådespel, så är det för att ni inte sett Fredrik Anderssons jagade blick när ännu en repa gått åt skogen. Och inte hört hur uppenbart lättad Björn Ranelid var när allt äntligen klaffade på det första publikrepet på fredagskvällen.

Det kunde mycket väl ha slutat med ett stelbent och skakigt framförande i tv. Men ”Mirakel” lyfte till slut. På lördagskvällen var Ranelid övertänd som en skogsbrand. Han klev upp på scen, gjorde ett par missar och hummade helt oplanerat med i refrängen. Men han lös. Han var på hugget. Det var det som behövdes.

Sent på lördagsnatten, när schlagerhotellets restaurang förvandlats till en böljande segerfest, tog jag ett snack med Fredrik Andersson. Han lutade sig över bordet och sa:

”Helt ärligt, när det var fem utvalda bidrag kvar, så tänkte jag såhär, hellre femma och åka ut än att gå till andra chansen. Att gå igenom allt det här kanske två gånger till. Alltså, nej?…”

Fredrik, Sara och Ranelid åkte till Leksand med en helt utflippad idé. En rolig, vrickad, självhäftande och smått genialisk låt, en kärlekspoetisk eurodiscodänga vars like aldrig tidigare skådats. De visste själva att de skapat en vattendelare av enorma proportioner. De insåg förstås att många skulle bli uppretade. Men de laddade, stålsatte sig och stack dit ändå. Några dagar senare lämnade de Dalarna med biljetter till Globen i handen och en chockskadad, splittrad schlagervärld bakom sig. Det är punk.