Suveräna målningar i toner

Edda Magnason kommer att bli något riktigt stort: en sångerska, pianist och kompositör som framträder på världens största scener. När hon nått dit så ska jag tänka på att jag satt ungefär en meter från pianotangenterna när Edda i onsdags sjöng och spelade i Bromma kyrka.

Hennes låtar – eller sångstycken? – är så personliga att det kan dröja några lyssningar innan de fastnar. I huvudet, vill säga. Hjärtat tar de sig in i omedelbart. Men "Ropewalking", som inledde konserten, har en kort melodisk fras som är lätt att minnas och sjunga med i. En perfekt inledningssång, också för att "Ropewalking" blir som en signaturmelodi. Om detta handlar Edda Magnasons sång och musik: att tvinna händelser, tankar och erfarenhet, lyckor och besvikelser till ett hållfast rep som leder en genom livet.

Hon förvandlar Bromma kyrka till ett litet rum hemma hos sig, dit hon bjuder in oss. Vi sitter tätt och nära. Det kan verka som om hon bara leker lite med pianot och rösten, tonerna och orden; spontant, virtuost och personligt, på samma gång. Hon muttrar över kyrkans piano, kallar det "en gammal sur gubbe" som skulle behöva "gymnastiseras". Det gnisslar och gnäller, när Edda spelar. Hon skrattar till när pianot segar eller faktiskt fungerar som det ska.

Vad kommer först: är Edda Magnason sångerska och pianist eller pianist och sångerska? En och samma låt kan passera genom olika genrer: konstmusik, pop, jazz och även performance. Låtarna består inte av text och melodi utan Eddas musikstycken illustrerar händelser ur livet. De är målningar i toner. Som den nya sviten om möten: ett stycke skildrar två kurtiserande fåglar, nästa handlar om när Edda låg i ett rum och försökte somna medan ett par mostrar pratade i rummet intill.

I "Boats" kan jag höra – ja, se – hur små träbåtar flyter stilla på vattnet. Också Eddas sånger till och om sin systerdotter är högst illustrativa. Först – i "Niece" – är systerdottern liten, mest intresserad av att äta. Men så växer hon, blir snäsig och nosig. Orden "Patience, patience, patience" läggs som ett mantra i mammans mun. Edda lockar publiken att sjunga – eller snarare tralla – allsång också. Dessutom har hon gjort en ny låt som passar för en "svängom på Tingvalla". Nåja, det krävs rytmiska och viga ben för att hänga med i Eddas dansbandslåt. Hon klirrar i pianots diskant och dunkar i mellanregistret, klappar till sist pianot kärvänligt och rart som vore det en gammal morfar.

"Goodbye song", där Edda även sjunger lite på svenska, är som alltid (?) den självklara slutlåten. Fast åhörarna klappar förstås till sig ett extranummer.

Edda Magnason är ett unikum, tänkte jag skriva. Men det är ett alltför neutralt ord. Edda är en unika. Hon förtjänar högsta betyg – däremot kan pianot tyvärr inte få mer än två skröpliga lurblåsare.

Om nu samtliga besökare i Bromma kyrka, cirka 60 stycken, grävde lika djupt i fickorna som jag så borde kollekten kunna bli en grundplåt till ett välbehövligt nytt församlingspiano.