Kyrkan – en turistattraktion

Jag bor granne med Gud. Alldeles nära den drömskt vackra grå Domen. Den slår sina slag, idag liksom den gjort i sekel efter sekel, och kallar människor till bön och botgöring. Förr sade de tunga slagen, den dova klangen som spred sig över slätten, att dagens slit var över, att kvällen var här. Även en hedning, en agnostiker och till och med en ateist, kan ha förståelse för den religiösa erfarenheten, själva känslan, och uppskatta den längtan människor har efter att få vara i närheten av något som är större – mer fulländat och helt – än vad hon själv är eller förmår vara.

Men det är själva Domkyrkans arkitektur, tung och massiv i sin romanska robusthet och ändå med inslag av en gotisk himlasträvan, som nästan dagligdags ger mig en dos av den skönhet som förmår väcka liv i tankar om en annan ordning, ett annat liv, en fullödigare verklighet. Kanske rentav en rättvisare värld? Samtidigt undrar jag om Gud verkligen bor kvar därinne? Jag är inte medlem av Svenska kyrkan och har därmed ingen insideinformation att vittna om.



Däremot kom jag häromdagen, då jag såg före detta ärkebiskopen K G Hammar svettigt skynda förbi på gatan, att tänka på en predikan jag lyssnade på för många år sedan. Det var en långfredag. Jag var utsänd av den oefterhärmlige Ulf R Johansson som då var kulturchef på KvällsPosten. Mitt uppdrag var enkelt. Jag skulle recensera dåvarande domprostens K G Hammars predikan och sedan ringa in – det var så man gjorde före dataåldern – min text till tidningen. Den skulle sedan tryckas dagen därefter, på Påskdagen.

Under hela sin predikan, på självaste långfredagen då Jesus led och dog på korset för mänsklighetens synder, nämnde domprosten Hammar inte Jesus en enda gång. Jag ljuger inte. Jag bär icke falskt vittnesbörd. Inte en enda gång under hela predikan tog domprost K G Hammar Jesu namn i sin oblattomma mun. Det blev hur som helst ett herrans liv och rent babyloniskt surrande efter den artikeln och K G Hammar blev sedermera, som bekant, en ovanligt modern ärkebiskop.

Jag bor inte bara granne med Gud. Jag bor även granne med biskopen här i Lund. Henne ser jag heller aldrig. Hon är lika frånvarande som sin Herre, trots att hon är Herde för hela stiftet. Hon heter Anjte Jackelén. Ingen ser henne någonsin. Hon uträttar sitt heliga värv i det fördolda, antagligen vägledd av sitt valspråk "Gud är större". Hon är kanske en lika tipptopp modern och väldesignad biskop som en gång ärkebiskopen var slätstruket tidsanpassad intill totalnivellering och utplåning.



Var finns då Gud? undrar jag vemodigt. Var håller biskopen hus? Jag går över till Lunds Domkyrka. Där inne är tyst. Valven välver sig storslaget, viskar om gångna tider, om tider då tron levde och nåden var närvarande i varje människas medvetande. Därinne härskar stillheten. Turisterna har slutat strömma in för säsongen; danskarna och tyskarna är hemma, på sina arbeten. Inget händer. En far visar runt sin motvillige son. Två anställda sitter vid receptionen som vissnade krokusar. Några stearinljus fladdrar med sina desperata eller tacksägelsefull böner. Det är allt.

"Det Kungliga Salighetsverket", som ecklesiastikminister Arthur Engberg en gång kallade kyrkan, verkar inte längre vilja verka bland vanliga människor eller om det nu måhända förhåller sig tvärtom, att vanligt folk inte vill veta av den urvattnade version av kristendomen som saluförs av den trendigt slimmade Svenska kyrkan. Idag är det inte tron som är viktigast. Det märks redan på Lunds Domkyrkas egen hemsida. Där står allra först att den "besöks av fler än en halv miljon människor varje år. Lunds domkyrka har fått toppbetyget tre stjärnor av Guide Michelins turistguide Green Guide". Det är turister de vill ha. Förr var det de troende som kom. Förr var det pilgrimer och sökande människor; tvivlare och människor i själslig nöd . Nu är det turister, och ännu fler turister, som gäller.

Kyrkan har blivit en del av upplevelseindustrin. Vad värre är: de verkar nöjda med det.