Gud finns inom oss - och i kyrkan

Christer Enander reflekterar I YA den 13 oktober från centrala delarna av Lund kring kyrkans roll i dagens samhälle och i människors liv. Problemet är generaliseringarna. Krutet synes fuktigt! Jag är präst i en lokal församling inom tidningens spridningsområde. Här möter jag helt andra bilder än de Enander refererar.

Låt mig få bemöta de grövsta generaliseringarna som "…kyrkan verkar inte längre vilja verka bland vanliga människor…" och "Idag är det inte tron som är viktigast".

Fel. Dubbelfel. Klart att kyrkan verkar bland vanliga människor! Var annars? I söndagens gudstjänst. I körverksamheten. Hos barn och föräldrar i barnverksamheten, tillsammans med många procent av 14-åringarna i konfirmationen. I dopgudstjänster, vigselgudstjänster, begravningsgudstjänster. I samtalsgrupper, enskilda samtal, kontakter på nätet via sociala medier, ja vad du vill! Tvärtom kan man säga att kyrkan är ett område i samhället som på ett år berör oerhört många vanliga människor (vad nu vanlig är, minns debatten om verklighetens folk…)

Och: Tron är det viktigaste i kyrkan. I vår församling firas varje söndag gudstjänst med nattvarden i centrum. Året runt! Vi ber – enskilt och tillsammans. Vi talar om tro och teologi. Våra kyrkor är inte museer utan levande gudstjänstrum!

Där håller jag med Enander. En kyrka som inte är stolt över innersidan, som inte hämtar sin identitet ifrån gudstron saknar existensberättigande. Det finns så många andra bra föreningar och sammanslutningar i samhället – men få som vårdar kulten, den gemensamma gudskärleken i gudstjänsten!

Enander berättar att han gått till Domkyrkan och funnit en motsträvig son, slokande blommor och några tända stearinljus. Det var allt. Han går besviken hem. Hur tror han det är på teatern när inte det är repetition eller ännu hellre föreställning? Eller hur kul är det på krogen en måndag förmiddag? Kyrkan är ett rum för kult, för gudstjänst. Precis som teatern är en plats för dramat.

Alltså: Välkommen när det är föreställning = gudstjänst!

Slutligen – Enander faller nog för de flesta läsare på eget grepp när kritiken riktas mot förre ärkebiskopen och nuvarande stiftsbiskopen. K G Hammars bidrag till att medvetandegöra frågor om gudstro i det offentliga samtalet i Sverige de senaste 10-15 åren kan nog inte överskattas. Och att vår nuvarande biskop skulle vara osynlig säger nog mest om den som skrev. Den som har minsta inlevelseförmåga i den enorma arbetsbörda en biskop har skulle istället imponeras av hur Anjte Jackelen syns och hörs i det offentliga samtalet och hur hon möter människor och medarbetare ute i församlingarna.

"Var finns då Gud" frågar Enander. I mitt eget hjärta. I medmänniskans ögon. I brutet bröd och vin. I berättelsen om Människosonen.

Per Frostensson, kyrkoherde i Kiviks församling