Leken och hoppfullheten

Med konstnärer som lagt av sig arbetsrockarna, tagit på sig sneakers och lagt rouge på kinderna, det är lite av högtid och uppvisning, bekanta kommer med kramar och en blomma, det känns som något nytt börjar och pågår en månad framöver.

Som en sann kulturarbetare bär jag mest svart och funderar på frågor, som gör att jag själv ska känna mig märkvärdig och påläst. Ja nu är det väl inte riktigt så, men när jag går en första rond bland allt, då känner jag en påtaglig glädje, en hoppfullhet för konst och skapande och en lekfullhet, särskilt hos de två utställarna i mogen ålder.

Josefine Axelsson utgår från människan när hon gör sina teckningar, hon skulpterar ett antal linjer i vax, hon tecknar på väggen och gjuter i brons, det behövs ingen verkförteckning, hon skriver rubrikerna på väggen, bredvid teckningarna.

Hon arbetar med en särskild metod för metallgjutning, cire perdue, förlorat vax. En modell görs av vax och packas in i en deg, som får stelna, sedan upphettas det hela, vaxet smälter och rinner ut och i hålrummet efter vaxet hälls smält metall som får stelna, efter detta slås skalet, manteln, sönder. Josefine Axelsson fångar människan i ett ögonblick eller en situation, där kan ske en överraskning av en vinds rörelse eller en tankes flykt genom huvudet.

Teckningarna är ljusa och glada och har ofta småkuliga titlar som Kärlek och sång, pling, plong. Genast när jag ser hennes bilder tänker jag på offentliga utsmyckningar i rum med väntan och stillhet, teckningarna ger både tankar och associationer, själv tänker jag på min första läsebok och Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa.

Edna Hinnerson har ett ovanligt vackert och sällsynt förnamn, vid en inventering i mitt hjärnskafferi hittar jag bara ett som tillhör en irländsk författare, Edna O"Brien, möjligen har konstnärens förnamn ett ursprung från en annan världsdel? Edna Hinnerson visar i sina bilder en stor självständighet och en omåttlig frihet, hon tillåter sig att kombinera tecken, symboler, emblem och med skikt och fält skapa konstnärliga uttryck och landskap, verkligheter som inte andas skånsk tung plogmylla, utan lätt orientaliskt sagoskimmer.

Vi kan färdas på vägar utan slut, vi kan besöka byggnader som inte finns, men med nyfikenhet och uppfinningsrikedom kan vi besegra och tukta våra inkapslade och hämmade frågor. De som kan ge svaren på alla dessa gåtor och som inte ännu har några skygglappar är barnen. De vet svaren och de kan både rebusar och gåtor och de vet ingenting om rätt och fel.

Edna Hinnerson har gett barnen en stor plats i sin utställning, sju egna verk i Barnhörnan, och det går att problematisera om regression och peka med naivismens genrestock, men det går även att säga att Edna Hinnerson bejakar barnet inom sig och sätter barnet främst, när det gäller frågor och svar på de stora frågorna. Och barnen har alltid en drivkraft att upptäcka nya saker!

Lizzie Lundberg är nära havet och marken, hon kan låta det obetydliga, det vardagliga och det jordnära bli till skönhet, hon kan tillåta en vattenpöl ge en ingång till ett gult hus, röda blommor och gröntunga träd och en lövsal ställa sig framför oss och låta två ekorrar ge liv åt ett helt natursceneri.

Det finns inga människor i hennes bilder, djur finns, men hon bestämmer själv hur de ska se ut, vita fåglar och röda småhästar, om det nu är hästar?

Det finns en påtaglig gleshet och ödslighet i hennes bilder, ett magasin ligger som en monolit i ett landskap eller en övergiven svartvit stuga i en mäktig dalgång. Men det känns aldrig som ett vemod i hennes bilder, färgspråket är så övertygande och så hoppfullt, så det där ödelika dribblas bort. Det är klart att jag tänker på Nolde och Ernst, men även på Rivera och Matta. I Lizzie Lundbergs bilder finns det primitivistiska lager av äkthet, hon krånglar inte till det med tekniska pålägg eller blinkningar åt konsttrender, hon bearbetar sina intryck i en enkel degel och jag blir omedelbart förtjust i hennes bilder och hennes lekfulla tilltal och hennes skönhet även i det övergivna och det bortglömda, som magasin och ödemarker.

Utan att ta till överord, vill jag säga att jag har sällan eller aldrig sett något bättre på Tjörnedala Konsthall, jag hoppas att många barn och ungdomar besöker utställningen!

Utställningen pågår till den 14 november.