Prisad popsmed på solokvist

Med Christoffer Lundquists första soloalbum i CD-spelaren kör jag från Vollsjö genom Frenninge i riktning mot The Aerosol Grey Machine Studio. Vid den sista vägen fram till studion har albumet hunnit in på det femte spåret.

Det kan kallas tajming. ”Full Moon” är en av de mest Beatles-aktiga låtarna på albumet och när Christoffer Lundquist utsågs till den första mottagaren av musikpriset Sir George Martin Award skrev juryn i sin motivering att han ”gjort Vollsjö till ett skånskt Abbey Road”.

Nåja, Vollsjö må vara postadress men byn där han har sin studio är en annan och den här smala, gropiga grusvägen på skånska bonnvischan får en ju inte direkt att tänka på Abbey Road i London. Musikaliskt är Christoffer Lundquist däremot en självklar pristagare. Ingen svensk musiker, kompositör, skivproducent och inspelningstekniker har mer 60-talspop i sig än Christoffer. Det är ju liksom omöjligt. Fast han värjer sig:

– Priset ska ju delas ut till någon i Skåne som verkar i George Martins anda som producent, kompositör, arrangör, dirigent eller musiker. Och även om det mesta av det där stämmer in på mig – utom att jag aldrig har dirigerat en orkester – så kunde priset också ha gått till en klassisk musiker eller en dirigent.

– Och jag har ju inte fått priset ännu. Fortfarande känns det overkligt. Som om det inte kan vara sant. Fast det stämmer förstås att jag hämtat mina musikaliska förebilder och influenser från 60-talets popmusik, trots att jag inte var född då.

Med Roxette jorden runt

Christoffer Lundquist är hemma tillfälligt. Han kom hem till Skåne för en vecka sen, på måndag ska han ta emot George Martin-priset på Palladium i Malmö. Därefter fortsätter han att turnera – ordagrant – jorden runt som musiker med Roxette. Turnén inleddes i februari och har hittills avverkat Ryssland, Ukraina, Baltikum och Sydamerika, närmast står Sydafrika i tur. Det är inte officiellt ännu hur länge Roxette-turnén ska hålla på men enligt vad Christoffer säger så verkar det bli en – också ordagrant – ”never ending tour”.

– Svenskarna förstår nog inte riktigt hur stora Roxette är utomlands, vilken kärleksfull, passionerad publik som Roxette har. Hela tiden kommer det nya generationer också – en ung publik som är lika passionerad.

Biten av Beatles

Det var med hans moster det började. Allt beror på henne. Tack vare sin moster fick Christoffer, 4 år, höra Beatles.

– Hon var den enda som lyssnade på Beatles. Ingen annan i familjen och släkten var intresserad. För ett tag sen hittade mina döttrar en kassett där jag trummar maniskt på en lampskärm. Jag minns det, att jag fick en kassettbandspelare i present när jag fyllde fyra år. Min mamma hade en likadan och jag kom på att om jag spelade upp Beatles i den ena kassettspelaren så kunde jag spela in mig själv när jag spelade tillsammans med Beatles i den andra.

Inte svårt att förstå då att George Martin blev en förebild – ja, idol. Fast när Christoffer Lundquist beskriver hans storhet så blir man ändå lite förvånad. Christoffer betonar George Martins ”axelryckningsattityd”.

– Beatleskivorna är fulla av misstag och ostämda instrument. Inga perfekta inspelningar. Gjorda lika mycket på lek som på allvar. George Martin är ingen perfektionist. Det var inte så petnoga. Men det finns desto mer känsla och stämning. Där uppstår kosmiska ögonblick.

Total kontroll hämmar musiken

– Det här har dagens popmusik effektivt tagit död på. Med datorer går det att kontrollera varje atom. Ingenting kan förstöra musik så mycket som total kontroll. Det blir den tråkigaste musiken i världen. Kontroll är sällan av godo.

– Jag försöker arbeta som George Martin, både när jag spelar in andra och gör egna inspelningar. Fast när jag spelar in andra artister kan det uppstå problem. De tycker att det låter bra men skulle vilja gå in och ändra bara den där tonen, det där lilla... Då får jag ropa: Nej!

Att lyssna på Christoffer Lundquists första soloalbum, ”Through The Window”, är som att höra hela pophistorien. Man kan ta fram anteckningsblocket och notera influenser medan man lyssnar: Beatles, förstås, Beach Boys, också förstås. Searchers, The Byrds, Walker Brothers, Four Seasons, solo-Paul McCartney, James Taylor och så vidare.

Blir du sur om man gör så?

– Nej, jag vet ju att influenserna finns där. Låten ”Tiny Penelope” tycker jag själv har mycket av Paul McCartney men jag hade inte tänkt på att James Taylor också är med i låten. Men det kan nog stämma.

Det är inte heller så att varje låt innehåller en enda tydlig influens utan du hoppar, snabbt, snabbt, mellan en mängd olika 60-talsinfluenser. Blandar du influenserna medvetet eller poppar de bara upp när du gör en låt?

– Nej, jag tänker inte på någon speciell grupp eller artist utan musiken finns nog bara där i mitt huvud. Jag har inte heller klart för mig vilken sorts låt jag ska göra utan låten söker sig fram, börjar gå åt ett visst håll.

Du har gjort samtliga melodier men texterna skrevs av en annan skåning, Michael Saxell i Ystad.

– Det var meningen att en fransk artist som jag arbetat med skulle skriva texterna. Men det kom aldrig några texter. Så istället skickade jag fyra låtar där jag spelade gitarr och sjöng Nanana-texter till Michael. Jag fick tillbaks fyra – fantastiska – texter med vändande mejl. En annan gång, då Michael var i USA, skrev han en text om dagen och skickade. Han har en enastående kreativitet.

Det kan man nog säga om dig också. De allra flesta instrumenten på ditt album spelar du själv. Finns det något instrument du inte spelar?

– Jo, det finns det, väl.

Christoffer Lundquist tänker efter och funderar, tar ner en fiol som hänger i studion bland alla gitarrer och klaviaturer. Han säger:

– Fiol kan jag inte spela. Fast jag har spelat fiol, tillägger han, på någon inspelning.

Ser förresten att ni håller på och lägger om taket på huset. Då passar det väl bra att få ett George Martin-stipendium på hundra tusen just nu?

– Jovisst, pengarna kommer lägligt, säger Christoffer Lundquist.