Hon är den musik som hon spelar

Det har nu gått 40 år sedan verksamheten startade och många erkänt framstående musiker har sedan dess lockat musikälskare till Valfisken med sin högklassiga musik. Vad vore Simrishamn som kulturstad utan dessa konserter?

I söndags blev vårsäsongens första konsert relativt välbesökt och även med yngre åhörare bland publiken. Kulturskolans lärare och elever inledde som vanligt med att visa upp vad ett flitigt övande kan leda till.

Katalin Tibells sju mellanstadieelever spelade elegant Beethovens berömda menuett med säker stråkföring och intonation och Sara-Felicia Nyman imponerade starkt med att utantill spela första satsen av Bachs a-mollkonsert till Agneta Fritz fina ackompanjemang.

Dagens konsert med Duo Carr-Quennerstedt var en del av det förstapris som tilldelats denna duo, som blev årets vinnare av kammarmusiktävlingen ”Ung och lovande”: en turné i Musik i Syds regi. Elna Carr visste tidigt att fiolen var hennes instrument. Redan som fyraåring fick hon sin första fiol under hakan och under nio år var hon Katalin Tibells elev. Tio år senare är hon nu beredd att avlägga sin solistexamen i Köpenhamn.

Det karaktäristiska med hennes spel är främst hennes hängivna spelglädje. Hon är den musik som hon spelar, sannolikt för att hon har sina rötter i folkmusiken. Ingen kan därför undgå att ryckas med av hennes temperamentsfulla spel. Hennes tolkning av österrikaren Fritz Kreislers Preludium och allegro hade både pondus och dramatik i utspelet.

Deras väl avvägda samspel genljöd långt in i musiksjälens innersta skrymslen. Håkan Quennerstedt förhöjde sannerligen stämningen med sitt pådrivande och inkännande spel.

Efter denna inledning var det som upplagt att ta del av Beethovens mest berömda fiolsonat; den så kallade ”Kreuzersonaten”. Med betryggande teknisk behärskning i alla musikdramatiska passager gav duon en mycket övertygande tolkning och Beethovens genialitet lyste fram i deras välutvecklade samspel. ”Hurra! Jag lever!” kan man känna när den jublande prestofinalen stormar fram i händerna på denna unga duo.

Det som tidigt var bränsle för Elna Carrs lust att spela fiol var en längtan att få ge sig i kast med Montis välkända ”Czardas”, vilket hon rätt snart också fick göra. En liknande senare påkommen lustfylld utmaning var att få spela Ravels zigenskt inspirerade ”Rhapsodie de concert” eller ”Tzigane” som Ravel skrev för en ungersk violinist 1925.

Här får violinisten verkligen exponera sin färdighet i den högre skolan med utmanande svåra dubbelgrepp i en inledande solosekvens innan pianisten verkningsfullt inträder i en till bristningsgränsen vild och rasande dans, som försätter sinnena och alla kroppens celler att dansa med.

Efter paus ledde denna välspelande duo in åhörarna på ett helt annat spår: Sergei Prokofievs första fiolsonat från krigsåren 1939–45, ett ytterst svårmodigt verk, sannolikt hans mörkaste och mest ångestladdade. Kontrasten blev maximal.

Krigets verkningar kastar påtagligt sin skugga över detta gastkramande verk. Här krävs mer av musikerna än bländande virtuositet; framför allt en ihållande koncentration att hålla ihop alla delar till ett sammangjutet helt. Det var just denna förmåga som fascinationen inför dessa ödesmättade visioner höll sig kvar.

Krigets brutalitet blev som bäst tydliggjord i den andra satsens obarmhärtiga ofraserade tonkrevader. Spökaktiga, snabbt glidande passager i fiolstämman angav tonsättaren som en vindil som far genom en kyrkogård.

Efter denna uppskakande sonat bjöd denna duo på något mer nervlugnande och av mera pacifistisk art: Beethovens helt underbara Romance i G-dur, skönt och sångbart gestaltade dubbelgrepp till flygelns tillrättalagda orkesterackompanjemang. Så fick det sluta som det började; med Beethoven.